jag kan inte annat än älska hur Alma Thörn inte gör en halvhalt och vänder mot ett städat och lycklig slut, utan driver berättelsen rakt mot den verkliga katastrofen - superlojal med Emma, superlojalt med hennes besatthet efter att få leva helt.

Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren

Den dova akvarellbaserade teckningen frammanar en stämning som hade varit svårare att få till i ren text, det är som att sidorna läcker av undertryckt sorg och otillräcklighet.

Jack Hilldén i Aftonbladet

I ”Everest" känns den realistiska tonträffen i dialogen igen. En stor behållning är också hur familjelivet skildras i montage av ögonblicksbilder: glömda overaller, disktrasor, kaos i hallen, en sömnig bebis vid bröstet, ett litet huvud som sticker upp från bärselen innanför kappan. Här finns en matt skönhet som Alma Thörn verkar kunna se, åtminstone i efterhand.

Kristin McMillen i ETC

Alma Thörn stannar inte vid Mount Everest som eskapistisk tankelek utan låter världens högsta berg trona upp sig som briljant metafor över den enorma kraftansträngning det innebär att vara en pigg och glad småbarnsförälder, underbar partner och samtidigt känna inre harmoni och lycka.

Lina Österman i UNT