Det blir både vackert och humoristiskt när livet vävs med döden och allt hänger samman. Serieformens egenart, att text och bild kan samarbeta och ömsesidigt förstärka varandra, blir så tydligt till en styrka när ämnet är det såriga: Klara Wikstens noveller blir bara bättre för varje genomläsning, för varje linje som sökt sig fram, gnuggats, funnits.

Ulrika Stahre i Aftonbladet

Metodiskt skapar Klara Wiksten ett kalejdoskop av mammasorg som inte väjer för det avgrundsdjupa i den mest akuta sorgen, men som intresserar sig än mer för de konsekvenser och långtgående följder den får i de vuxna barnens liv. För vart tar sorgen vägen – om man inte bearbetar den?

Alexandra Sundqvist i Dagens Nyheter

Bildspråket i romanen bidrar till intimiteten som skildras i varje porträtt och gifter sig vackert med berättandet i sitt nakna språk.

Emira Dromberg i Kult magasin

hela boken klingar ut med ett vemodigt, men samtidigt hoppfullt, durackord.

Andreas Mars på Shazam.se

imponerande psykologisk skärpa och medkänsla

Cecilia Alstermark i Kommunalarbetaren

När hon rör sig kring detaljer i sorgens irrationalitet och förlustens avgrundsmörker är det som allra bäst.

Sofia Sundström i Upsala Nya Tidning

Klarar Wiksten kräver inte konsekvens utan låter var och en formulera sin sorg.

Josephine Askegård i Arbetaren

Jag gråter som ett litet övergivet barn genom nästan hela boken och enligt författarens devis är det just vad jag behöver. Wiksten menar att vi ska bjuda in döden i livet. Att läsa den här boken är ett bra sätt att göra det.

Nina Ruthström på Karenina.se