16 september, 2026 Okategoriserade
Du kommer ut med en ny bok, vad handlar den om?
– Den heter Not Forever och är ett slags pendang till min serieroman Hey Princess från 2002. Nu har jag alltså gjort två böcker om sex och fylla i Stockholms indiekretsar på 90-talet, sjukt nog.
Kände du inte att du var klar med 90-talet?
– När jag läste om Hey Princess häromåret insåg jag att jag utelämnat och kringgått så många saker, på grund av hänsyn som var viktiga då, att boken inte gav en rättvisande bild av hur de här åren var för mig. Sedan är det ju en snudd på skrämmande utmaning att efter 25 år återvända till något jag tecknade i princip medan det pågick. Jag har förstås större erfarenhet av att berätta i serieform nu, men skulle det gå att väcka den självbiografiska elden till liv efter alla dessa år? Det kan bara läsaren själv bedöma.
Nu när du återvände till din ungdom, såg du något nytt du inte såg då?
– Sådant jag egentligen visste redan då framstår ännu tydligare nu: hur status var viktigast av allt, hur förhärskande patriarkatet fortfarande var, hur nästan kriminellt opolitiska vi var allihop. På det privata planet slogs jag av hur den desperata jakten på kärlek och bekräftelse trängt bort det faktum att mina absolut viktigaste relationer vid den här tiden var till mina vänner. Det framgår lite grann i Hey Princess, men jag gav inte alls vännerna den plats de förtjänade.
Vad saknar du mest med ditt 90-tal?
– Att jag var ung och att framtiden såg så mycket ljusare ut, såklart. Musiken, dagstidningar i fullformat, fullsatta biosalonger, en rimlig nivå av internet samt inomhusrökning.
Vad saknar du absolut inte?
– Elakheten och bakfyllorna.
Vilket år är allra mest 90-tal enligt dig?
– 1997. Sommaren då jag var på Hultsfred, Roskilde, Lollipop, Storsjöyran och Kalasturnén. Man kunde liksom se Daft Punk, Wu-Tang Clan och Pavement inom loppet av ett par veckor. Och så såg jag Suede tre gånger.
Text: Sofia Olsson
Saxat ur:
