13 maj, 2026 Okategoriserade
Författaren Marco Taddei och illustratören La Came ligger bakom serieromanen Vaggvisan från Malanotte. Inför deras besök på SIS passade Galago på att ställa några frågor.
Jag tror att förlamning är en av människans värsta mardrömmar; människan är född att vara fri och social.
- Marco Taddei
Vaggvisan från Malanotte kanske bäst beskrivs som en vacker mardröm. Italien, 1979. Ernesto återvänder till sin pittoreska födelseby Malanotte, där tiden stått still. Han ska intervjua byns invånare för en antropologisk studie, men inser snart att byn bär på ett mörker: byborna plågas av vålnaden Pantafa. Eller är det sagorna de berättar som hemsöker dem?
Malanotte: La maledizione della Pantafa utkom i Italien 2022, samma år som skräckfilmen Pantafa hade premiär. Pantafa fick mediokra recensioner, men ur filmen sprang en fantastisk bok som i Italien tilldelades Boscarato-priset och utkom på Galago i svensk översättning av Joel Nordqvist 2025.
Galago: Boken är en fristående prequel till filmen Pantafa. När och hur kom Malanotte-projektet till?
Taddei: Malanotte föddes som en del av filmen Pantafa, men vi hade möjlighet att utveckla vår berättelse väldigt oberoende av filmen. Projektet började i mitten av 2020, om jag minns rätt, strax efter covid-nedstängningen.
Galago: Känslan av fysisk eller mental fångenskap är central i boken; en by fånge i tiden, människor instängda i förlegade uppfattningar kring moral, den fysiska upplevelsen av sömnparalys. Tror du att covid-nedstängningen hade en påverkan på bokens tillkomst?
Taddei: Bra fråga, jag har aldrig riktigt reflekterat över det. Jag tror att förlamning – i sinnet eller kroppen – är en av människans värsta mardrömmar; människan är född att vara fri och social. Att vara fast som under lockdown eller som när Pantafa dyker upp i sömnen, är skrämmande upplevelser. Jag associerar dem med två distinkta typer av skräck: Pantafa är något man lätt hittar i en traditionell skräckfilm; covid, å andra sidan, är en "ny-skräck"; psykologisk skräck.
Gud, djävulen och helgonen finns överallt i Italien.
- Marco Taddei
Galago: Kan du förklara "Pantafa"-fenomenet för våra svenska läsare som kanske inte är bekanta med det?
Taddei: Enkelt (och vetenskapligt) uttryckt är det ett sömnparalysfenomen. Hjärnan är aktiv, men kroppen är fortfarande fast i sömn. I detta tillstånd spelar sinnena otäcka spratt eftersom de är "överväldigade". Till exempel dyker spöklika, mörka figurer upp nära den sömnparalyserades säng (medan de förblir vakna). I italiensk folklore har detta fenomen tolkats på dussintals sätt; främst tillskrivs det förbittringen hos ett kvinnligt spöke som tar bort den sovandes andedräkt och livsenergi. Personligen tror jag att det bara är en sömnstörning orsakad av överätning!
Galago: Överätning?
Taddei: Det finns många forskare inom italiensk folkkultur som förknippar Pantafa med den där tyngdkänslan i magen som är typisk för en svacka efter lunch. Det är en förklaring som kan verka förenklad, men den är faktiskt ganska fascinerande då den kopplar samman överätarens frosseri - i bondevärlden, där denna myt har sitt ursprung, är det alltid en synd att äta för mycket - med det nattliga straff som utdöms av vålnaden. Här kopplas Pantafa till både katolsk religiös kultur och den medelhavsinspirerade seden att kasta det "onda ögat" (malocchio). Det finns något i den för alla!
Galago: Came, vad har du för relation till berättelsen och miljön? Hur kom du i kontakt med den första gången?
La Came: Allt började med ett telefonsamtal från Ratgher, dåvarande konstnärlig ledare för Coconinos förlag. Han sa: "Came, vi tänkte på dig för att illustrera en bok skriven av Marco Taddei." Så fort jag hörde Marcos namn accepterade jag direkt uppdraget. Jag hade precis läst ut Anubi och blev chockad. Jag tänkte att om jag hade vägrat och de gett uppdraget till en annan konstnär, skulle jag ha ångrat det för alltid. Jag insåg sedan snabbt att det skulle bli en mycket utmanande bok för mig att göra, definitivt utanför min komfortzon. Jag visste ingenting om skräck, ingenting om 70-talet och ingenting om trakten Abruzzos folklore. Så jag började fylla i luckorna och tillbringade en vinter med att febrilt studera alla dessa ämnen medan Marco färdigställde bokens manus.
Jag ville lägga in det jag fruktar mest: att inte förstå eller bli förstådd.
- La Came
Galago: Hade du sett filmen innan du påbörjade arbetet med boken?
La Came: Nej. Vi ritade serieboken medan filmen fortfarande var under produktion och fick väldigt lite vägledning. Några få bilder från scenen och några detaljer ur handlingen. Från allra första början arbetade Marco och jag väldigt självständigt.
Galago: Hur, om alls, påverkades ert arbete av det ni sett från filmen?
La Came: Även om vi visste att miljöerna behövde vara lika – för att säkerställa att boken och filmen var konsekventa – arbetade Marco och jag helt självständigt, övertygade om att poängen inte var att göra filmen och boken lika, utan att bredda Pantafas bildspråk. Vi ville skapa en berättelse som kunde avnjutas oberoende av filmen.
Marco Taddei (f. 1979) är skribent och författare som skrivit allt från poesi till serieromaner. Han debuterade 2013 med Storie Brevi, vars uppföljare Senza Pietà utkom året efter. 2015 utkom Anubi, för vilken Taddei tilldelades Boscarato-priset för bästa tecknade serie. Han har även skapat brädspel och rollspel och gav 2025 ut romanen La Mula e un altro racconto.
Galago: Har du jobbat mycket inom skräckgenren?
Taddei: Skräck är en genre jag verkligen tycker om. Jag tycker att den är rik på uttrycksmöjligheter. Novellen "Grisens dop", med teckningar av Samuele Canestrari, är den som ligger närmast Malanotte. Jag är en Lovecraft-entusiast och har skrivit en spekulativ biografi om Mästaren i försynen med Maurizio Lacavallas konst. Jag skriver nu på en jakthistoria med övernaturliga och folkliga skräckinslag och tillsammans med La Came jobbar jag på en berättelse som utspelar sig runt Paris skräckteater Grand Guignol. Jag gillar att leka med känslan av bisarrhet och skräck.
Galago: Har du alltid varit intresserad av den här typen av berättelser? Växte du upp med folkliga skräckhistorier som den som beskrivs i boken?
Taddei: Jag växte upp med japanska tecknade serier, D&D, heavy metal-skivomslag, Moebius och Dylan Dog (en italiensk skräckserie). Jag blev intresserad av folklore som vuxen. Mina universitetsstudier i språkfilosofi ledde mig till häxornas och folklegendernas värld.
Laura Camelli (f. 1983), verksam under pseudonymen La Came, är minst lika mångbegåvad som Taddei. Vid sidan av illustrationsarbetet sysslar hon med bokbinderi, screen- och risotryck, ukulele och brevbärarjobb. Hon gick 2014 med i seriekollektivet Mammaiuto och vann 2018 både Boscarato- och Micheluzzi-priset för serien I Tre Cani, baserad på en italiensk folksaga (serien finns att läsa gratis på Mammaiutos hemsida).
Jag förstår, syster, du har rätt att vara förbannad!
- La Came
Galago: Du verkar vara en härlig och glad person, men är väldigt duktig på att skapa mörka, skrämmande illustrationer. Har du en mörk sida?
La Came: Ja, utåt är jag oftast glad och lättsam, men de som står mig närmast vet att jag har en mörkare sida som kräver ensamhet för att komma fram. Arbetet med boken inspirerades av uppläsningar av Ginsburg och De Martino, gamla skräckfilmer, verk av Breccia och Suehiro Maruo och vaggvisor och sagor ur italiensk folktro. Detta hjälpte mig att hitta bokens mörker. Jag började förstå Pantafa, hennes oförmåga att fly från byns mentala efterblivenhet, att hon var både nödvändig och utstött. Ju mer jag ritade henne, desto mer ville jag vara bredvid henne, ge henne en kram och säga: “Jag förstår, syster, du har rätt att vara förbannad!”. Efter att ha ritat Malanotte blev skräck min nya favoritgenre; den lyckas förmedla viktiga och kontroversiella frågor på ett direkt sätt.
Galago: Skulle du säga att boken har en feministisk aspekt?
La Came: Precis. Ett av teman är just kvinnan/häxan och hennes relation till samhället som välkomnar henne när det passar och förnedrar henne resten av tiden. Att berättelsen om en marginaliserad och förtryckt person omedelbart kopplar till feministiska teman säger mycket om själva rörelsens utveckling, som inte längre bara berör kvinnor, utan alla kön och alla former av diskriminering och förtryck.
Galago: Vilken roll skulle du säga att katolicismen spelar i boken? Hur betydelsefullt tror du att det faktum att berättelsen utspelar sig i ett katolskt samhälle är för handlingen?
Taddei: Jag är italienare och liksom många italienare är jag inte särskilt religiös, men vår kultur är starkt påverkad av katolicismen, på gott och ont. Gud, djävulen och helgonen finns överallt i Italien.
Galago: Vad är din relation till bylivet?
Taddei: Jag växte upp i en liten bergsby som heter Roccacasale, som blev förlaga till bokens Malanotte. Jag är fascinerad av kopplingen mellan Roccacasale och min fantasi, men det är ännu mer fascinerande att se att min lilla stad skickar rysningar längs ryggraden på så många läsare från ett avlägset land som Sverige. Att läsa de svenska dialogerna mellan Ernesto och Sara och se detaljer från min barndom i bakgrunden är en spänning jag aldrig trott jag skulle få uppleva!
Galago: Hur kom du fram till att låta berättelsen äga rum i just 1970-talet?
Taddei: Dels ville jag hylla den italienska skräckfilmens guldålder, dels den era jag växte upp i, vilken nästan helt gått förlorad. Handlingen utspelar sig 1979, mitt födelseår.
Galago: Came, varifrån hämtar du inspiration?
La Came: Delvis från andra konstnärer, men framför allt från verkligheten. För att kunna rita en berättelse som kommer från någon annans huvud, måste jag försöka göra den till min egen. Marco och jag pratade varje dag medan jag ritade boken; jag behövde ständigt input, råd och förtydliganden. Det mesta av inspirationen till teckningarna kom från våra samtal längs vägen. Sedan kommer en fas där jag lägger berättelsen ovanpå verkligheten: Jag skapar kopplingar mellan karaktärerna och mig själv; mellan miljöerna och den lilla staden där jag bor; mina minnen och rädslor överlappar med karaktärernas. Jag börjar leva tillsammans med det jag tecknar och det är ett tillstånd jag älskar; då är jag verkligen i mitt esse. Konstnärerna jag vänder mig till när jag jobbar är Breccia för miljöer/atmosfärer och Blain för uttryck/rörelser. Det finns många konstnärer som har format mig, men dessa två sammanfattar vad jag söker i konst: avgrund och ironi.
Stilen som boken är illustrerad i kallas chiaroscuro (eller clair-obscur från franskan). Chiaroscuro kommer från italienskan och kan översättas till “ljus och mörker” och stilen utmärks av just kontrasten mellan ljus och svärta.
Galago: Ritar du ofta i chiaroscuro-stil? Den känns passande för just den här berättelsen och miljön.
La Came: För mig är svartvitt helt enkelt normen. När jag var liten använde jag de lilla pengar jag hade för att köpa serier i tidningskiosken, och på den tiden fanns serier bara tillgängliga i svartvitt. Jag upptäckte färg först senare, när jag gick på gymnasiet i stan och besökte en riktig seriebutik för första gången. Men svartvitt är fortfarande det jag känner mig mest bekväm med. Naturligtvis anpassade jag tekniken efter skräckgenren. Innan Malanotte var mina teckningar tydliga och rena. Här använder jag skuggor eller ljus för att dölja saker, för att ge läsaren en känsla av okunskap och hjälplöshet. Jag ville lägga in det jag fruktar mest i teckningarna: att inte förstå eller bli förstådd.
Galago: Vilka lärdomar hoppas du att läsarna tar med sig från Malanotte?
Taddei: Det går inte att förutse vad en läsare kommer ta med sig från Malanotte. Läsare är mångfacetterade, ombytliga och mångsidiga. När jag skriver undrar jag alltid om det jag gör kommer att glädja läsaren, men jag lugnar nästan omedelbart ner mig och går vidare: ingen kan säga säkert och i värsta fall kommer jag att få en bok som bara jag gillar! Men vilket alternativ har en författare? Jag kan bara hoppas att läsarna tycker om figurerna, som jag skapat med stor omsorg. Om deras val, deras motsägelser och deras ofta meningslösa handlingar kan göra läsarna passionerade, vore det underbart.
Fabian Franck
galago@ordfrontforlag.se
Kolla in:
