7 oktober, 2019 Okategoriserade, Övrigt
Erika Petersson minns sin barndoms buskisföreställningar, gör upp med sin skam och berättar varför hon till slut kommit att högakta buskis. Ur Galago 136.
Det tar fyra timmar att köra från Borgholm till Falkenberg. Fem timmar om man kör en ranglig husbil. Städerna ligger på varsin sida om Sverige, parallella punkter på kartan. När jag var liten körde min familj en gång om året till Vallarnas Friluftsteater i Falkenberg för att sitta på mörkgröna plaststolar med sittunderlag i skumgummi. Vi satt där för att med resten av publiken applådera in det välbekanta och trygga keyboardintrot och sedan ta del av en buskisföreställning signerad Stefan och Krister. Varje föreställning avslutades med samma melodi, där alla skådespelarna sjöng med:
Man säger att ett skratt förlänger livet, skratt är hälsosamt står också skrivet.
Fast vi nu är ett par timmar äldre än när vi börja’, så har vi yngre blivit.
Det är bra för människan att skratta men skrattet är inte bara hälsosamt, det är mer komplext än så. En del av vår identitet vilar på vad vi skrattar åt och kanske framförallt vad vi inte skrattar åt.
När jag var liten trodde jag att buskis och humor var synonymer. Jag visste inte att det fanns andra former av humor och jag var övertygad om att när folk ville ha roligt så kollade de på Stefan och Krister. Det är svårt att utröna om jag tyckte att buskis var roligt eftersom jag var ett barn eller för att jag växte upp på landsbygden. Överdrivna minspel och gester i kombination med groteska gestaltningar är, i brist på lämpligare beskrivning, barnsligt kul. Dialogerna är förutom trams och löjligheter ofta rappa och smarta. Relationer och karaktärer utvecklades blixtsnabbt under den drygt två timmar långa föreställningen. Kanske tyckte jag att buskis var roligt på grund av att det är det, helt enkelt. Eftersom vi åkte fem timmar år efter år för att komma till friluftsteatern blev min uppfattning att det var rimligt att göra så. Hemma fanns alla föreställningar inspelade på VHS-kassetter i kartongfodral. Längs med ena långsidan en vit klisterlapp med titeln på föreställningen, handskriven av pappa. Jag växte upp i en illusion av att buskis var det enda och det största. Att ens föräldrar planerar hela sin semester runt den, helt okommenterat. Det bara var så.
Det tog många år innan jag började skämmas, kring gymnasieåldern. Tanken på min släkt iförda regnponcho på gröna plaststolar i Halland, skrattandes åt de överdrivna dialekterna och snuskiga skämten från scenen. Förväxlingshumor så överdriven att tecknade barnprogram blir intrikat filosofi i jämförelse. Alla komponenter gjorde sitt för att få mina organ att vrida sig mer ju äldre jag blev. Skammen var tvådelad. Jag skämdes för att skämten var pinsamma, för att jag var en del av släktträdet som skrattade åt dem. Den andra delen av skammen var insikten att under tiden vi skrattar åt teatern finns det de som skrattar åt oss.
Ju mer jag närmade mig idén om att kultur kan vara fint eller fult, att buskis är grus längst ner i hierarkin, desto lägre sjönk mitt huvud av tanken på farmor som satt och såg fram emot nästa husbilssemester. Nu, när jag själv inte tar del av buskis längre, mår jag ännu sämre av tanken. För jag vet att min släkt fortfarande tycker det är roligt och jag vill att de ska få tycka det utan att göras till åtlöje.
När jag läste i tidningen Filter att Stefan och Kristers företag 2E Group nu äger 80% av privatteatrarna i Stockholm fylldes jag av en känsla av upprättelse. Jag tänkte att det var rätt åt alla andra. Det jag kom ifrån och det som många pissar på, är så stort att det kan äta upp hela Sveriges underhållningsarmé. Medelklassen vet inte om i vilken ficka deras pengar i slutändan hamnar. En del av mig vill aldrig att de som skrattat åt oss ska få rätt, en annan del av mig vill att buskisutövarna ska rätta sig i ledet och ändra hela sin repertoar från det överdrivna till något lågmält. Sluta prata med så mycket dialekt. Statusen för buskisen är låg och det är svårt att säga om det egentligen beror på dess form eller vilka publiken består av. Ibland, när skammen dalar, kan jag känna att det faktiskt var fint att åka fem timmar för att ta del av det största, det som jag idag knappt klarar av att se.
I Buskispodden berättar Siw Carlsson hur hon blev erbjuden att vara med i TV första gången. Hon tackade ja eftersom de behövde en ny heltäckningsmatta hemma. Bara så. Det sättet att berätta om hur man blev erbjuden sitt första tv-jobb, att kunna förklara det så opräktigt och med distans till sig själv, det är en dygd inte många klarar av. Därför högaktar jag buskisen och dess utövare.
Text: Erika Petersson
Illustrationer: Karolina Bång
Saxat ur:
