Hipster-humor!
13 maj, 2019 Böcker, Nyhet, Okategoriserade
Lilla Berlin – bättre brinna upp än fejda ut präglas av 30-årskriser och klimatångest, flygskam och festande småbarnsföräldrar. En perfekt cocktail av hopplöshet, panik och apokalyps och roligare än någonsin!
Även om Ellen Ekman aldrig slutat teckna strippar till dagspressen har hon varit lite hemlös som serietecknare sedan hennes förlag Kolik för ett drygt år sedan. Nu fortsätter hon sitt författarskap på Galago.
Hej Ellen! Nu kommer du med din sjätte bok om Mira, Otto, Stina och de andra halvlyckade hipsterkidsen. Hur började det?
Lilla Berlin föddes när jag gick första året på Serieskolan i Malmö. Vi hade fått i uppgift att rita tio strippserier. Jag hade aldrig testat att teckna just strippserier, och tog mig an uppgiften högst motvilligt. Jag visste inte alls vad jag skulle hitta på, hade inga bra idéer för innehåll, men hade en situation från mitt eget liv som jag tänkte kunde vara underlag för en stripp. Den handlade om min kille, och hur det alltid kom fram unga killar till honom när vi var ute för att berömma hans skägg, och hur jag kände mig helt osynlig bredvid.
Jag funderade på vad jag kunde utveckla utifrån den första serien, vad det var för slags universum. Och det var väl egentligen mitt eget? Så jag fortsatte att gräva där jag stod, och inriktade de tio stripparna på unga, trendkänsliga storstadsbor i 20-30-årsåldern. Hipsters! Då lossnade det, och jag upptäckte att det inte alls var svårt med strippserier? Tvärtom att det låg mig ganska nära till hands. Att formatet på nåt sätt var inpräntat genom alla Larson, Serieparaden, och inte minst Rocky jag plöjt som ung. Jag döpte serien till Möllan Deluxe, och den valdes ut att bli publicerad i Sydsvenskan. När jag sedan började teckna för Metro bytte den namn till Lilla Berlin, och slutade att vara en Malmö-baserad serie för att istället bli en fiktiv plats, en sorts blandning av Stockholm, Malmö och Göteborg. Den där första serien jag gjorde tycker jag förresten fortfarande är min bästa. Började på topp, sen har det inte blivit bättre än så.
Hur beskriver du själv Lilla Berlin?
På min hemsida har jag skrivit: ”Serien skildrar dagens unga vuxna i storstadens ängsliga, hippa kvarter där ingen och alla är hipsters. Där man stoppar korv, brygger öl, och samlar LP-skivor, fast bara ”ironiskt”. Där man oroar sig över om festivalen man ska åka på i sommar har blivit för mainstream sedan förra året, men också vem man ska leva med, vad man ska göra med sitt liv och vem man ska bli. De är sopsorterande feminister och antifascister med höga politiska ideal. Men också med dubbelmoral, tillkortakommanden och bristande självinsikt.”
Har den förändrats nåt över tid?
Det är väl mindre hipsterfokus nu, på det där väldigt specifika, uttalade sättet. Även fast de helt säkert rör sig i de kretsarna fortfarande, men det är inte fokus för innehållet av serien lika mycket. I takt med att jag har blivit äldre har karaktärerna också åldrats, och följt med mig in i 30-års-åldern, med allt vad det innebär. Jag började teckna serien med väldigt kort varsel, så jag hann inte planera eller fundera så mycket över hur den skulle utveckla sig, eller vad det skulle vara för slags serie. Det har liksom gett sig själv med tiden. Efter ett tag utvecklades tillexempel ett gäng tydligare karaktärer, som jag tog till fasta på och gjorde till seriens huvudpersoner. Lite som att de presenterade sig själva och jag hängde på. Jag tror det passar mig att jobba så. Jag vill att det ska gå snabbt, och skulle lätt kunna fastna eller tröttna om det var för mycket förberedelse och arbete innan jag fick sätta igång och teckna och skriva.
Vad känner du för dina figurer?
Jag känner värme och medlidande.
Vad är roligast och svårast med att göra strippserier?
Det roligaste och svåraste är egentligen samma sak, att komma innehåll till serier flera dagar i veckan. Jag både gillar och avskyr det. Gillar att man tvingas producera och inte fastnar i arbetet, man får nöja sig och gå vidare, och det är jävligt lärorikt. Och det är enormt tillfredsställande när man sitter och skriver och spånar, och vrider och vänder på ett ämne och försöker få till en serie av det, och det släpper och man kommer på något riktigt bra. Då kan jag få hög puls och måste skriva jättejättesnabbt så att det inte glider mig ur händerna. Men på samma gång är det stressigt och pressigt att producera i den takten, och en vidrig känsla att ge ifrån sig något som man inte är helt nöjd med. Eller inte nöjd alls med! Jag brukar trösta mig själv med att jag genom åren lärt mig att folk bara verkar komma ihåg de riktigt roliga serierna. De dåliga glömmer folk bort. Och att jag ibland kan återkomma till en gammal serie som jag hatade när jag gjorde den, och tycka att den är riktigt rolig.
Vad har Kolik och förlagschef Josefin Svenske betytt för dig?
Jättemycket! De var med mig redan från början, till och med innan jag började. Josefin var ju min lärare på Serieskolan och stöttade och peppade, där började samarbetet. Kolik kanske inte hade den ekonomiska musklerna av lite större förlag, men det kompenserade de genom påhittighet och ett jävlar anamma. Vi har klippt och klistrat, gjort öl och täckt lyktstolpar med klistermärken och ordnat högläsningar och fester. Och ringt Marie-Louise Ekman och fått henne att skriva ett efterord! För mig var det väldigt värdefullt att bli introducerad till branschen genom ett mindre förlag, där avståndet mellan serieskapare och förläggare var kort, och man fick vara med på många olika nivåer.L
Kolla in:
