NOBELVÄGEN 56B: SORGENFRI: MALMÖ: 2012-02-02: 10:05
22 februari, 2012 Okategoriserade
”Jag vet inte. Jag känner mig bara så otacksam. Eller så här känns det, varför kan jag inte skärpa mig? Jag vet ju att andra människor också mår dåligt men det märker man inte på dem på samma sätt. Det är bara på mig det märks.”
Q.
”Jo men alltså det har jag ju, jag har rätt dålig självkänsla. Men det är liksom inte bara det för jag hatar inte mig själv alls eller så. Och det låter hemskt men framför allt så är det som att jag inte tycker att det är fel på mig egentligen, att det inte är jag som är problemet. Det är världen. Förstår du vad jag menar? Samtidigt som jag inte vill hålla på och bara buhu jag är så annorlunda, för så… ja så är det väl inte. Det är mer som att jag har dåligt samvete för att jag inte kan hantera den här väldigt vanliga känslan av främlingskap. För jag menar det är ju inte som att världen kommer förändra sig så då får jag göra det i stället, eller jag måste göra det.”
Q.
”Alltså, allt! Läser du tidningar? Läser du vad de skriver?”
Q.
”Ja jo, fast naturkatastrofer och sådant kommer ju alltid inträffa. Alltså det är så klart hemskt för de som drabbas och så, men jag känner liksom inte samma vanmakt inför det som inför typ ledarsidor, ja och vanlig nyhetsrapportering också. Jag prenumererar på DN och… så här, vet du vem Peter Wolodarski är? Han i alla fall, jag prenumererar på DN som sagt, så jag läser honom regelbundet. Jag har alltid blivit arg och så, jag håller aldrig med honom om någonting, men nu på senare tid har det liksom… alltså det kommer låta helt sjukt det här, men okej, första gången, det var för två månader sedan kanske. Jag satt och åt frukost och så hade han skrivit en ledare om Nato, ja, så jag läste den. Och sen vet jag inte vad som sker, men nästa jag minns är att jag ligger på rygg på köksgolvet och bara, vad hände? Jag antar att jag svimmade eller något men det var så himla plötsligt, typ som en jump cut om du vet fast i verkliga livet. Helt stört. I alla fall så berättade jag för min sambo på kvällen och han trodde att det kunde bero på järnbrist eller något. Okej. Men det sjuka är att exakt samma sak hände en gång till några dagar senare! Förutom att Wolodarski då hade skrivit om socialdemokratins kris, men annars var det exakt samma sak. Satt vid frukostbordet, öppnade tidningen, vaknade på golvet. Ja, och då började jag tro att det var något med att jag åt för snabbt – ”
Q.
”Aldrig hänt tidigare. Röker inte, dricker måttligt, tränar, perfekt blodtryck, allting. Men i alla fall så började jag bli orolig men det slog mig så klart inte att det kunde ha något med Peter Wolodarski att göra, för liksom… nej. Men sen hände det igen på jobbet! Jag satt i personalrummet och läste tidningen, jag är lärarvikarie, och den här gången hann jag bara se ingressen innan det blev helt svart. Och nu var det liksom inte bara som att jag svimmade, utan när jag vaknade kunde jag typ inte se någonting. Jag hörde att folk ropade och kände att de tog tag i mig och sådär men det var som att jag var tillfälligt blind.”
Q.
”Vet inte, något om Israel. I alla fall så var det typ en minut där jag inte kunde se någonting alls. Alla var jätterädda och jag med för just det här med blindheten hade inte hänt tidigare. Och ja, så kom synen tillbaka efter ett tag då, och jag hade haft min sista lektion för dagen så jag gick hem och berättade för min sambo. Först var vi bara, alltså det kan inte vara på grund av Peter Wolodarski, men eftersom teorin var så bisarr var vi ju tvungna att testa. Så vi googlade fram någon äldre artikel och självklart svimmade jag igen. Min sambo sade att det var som att jag bara sjönk ihop helt lealös och mina ögon rullade bakåt i huvudet och jag var helt omöjlig att få kontakt med. Sen, det minns jag inte själv, men sen hade jag tittat rakt på honom och frågat var han var. Och även den här gången var det som att jag var blind i typ två minuter när jag vaknade, det var helt svart framför ögonen och blixtrade. Men det var senaste gången det hände för nu får min sambo läsa tidningen innan mig och riva ut ledarsidan om Wolodarski skriver. Men i alla fall det här var mest för att illustrera vad jag menar med – ”
Q.
”Jo men det måste ju vara något psykosomatiskt, det fattar jag ju. Och alltså just det här med Wolodarski är inget stort problem eller så, men du förstår jag vad menar? Att det är liksom som att jag bara inte klarar av samhället, jag fungerar inte. Och det blir en börda för andra. Jag är till exempel också med i Vänsterpartiet men har slutat gå på möten eftersom jag bara grät när jag var där, alltså så fort dagordningen kom fram började jag gråta, alla blev förtvivlade så klart och jag kunde ju inte förklara varför jag mådde så dåligt heller. Vad skulle jag säga? ’Jag är ledsen för att vi har en borgerlig regering och en korrumperad journalistkår och vi inte kan göra något åt det, och för att jag svimmar av Peter Wolodarski’. Det kan man ju inte säga.”
Rebecka Kärde
