Några tankar om separatistiska SSU-möten

12 september, 2016  Okategoriserade

Sett till den debatt om separatism mellan Yasri Khan och Hanif Bali i kvällens Aktuellt som gissningsvis kommer riva upp ett jubelskri bland landets högerextrema tänkte jag delge något sorts försök till pragmatiska tankar om läget innan allt förvandlas till onyanserat vansinne. Under helgen har jag på grund av SSU:s separatistiska möte för rasifierade fått ta ett gäng diskussioner, primärt med vita män som varit rasande över SSU-mötet, men även över separatism som generell metod. Det har fått mig att fundera på varför jag inte blir rasande själv. Jag är ju också vit och man och med andra ord en av de som separatism ofta används för att freda sig emot. På ett rent teoretiskt plan kan jag givetvis se vissa problem i klumpigheten i formuleringen "separatistiskt för rasifierade" men utan att behöva engagera speciellt mycket god vilja i det så läser jag ändå meningen som att seminariet riktar sig till de med erfarenhet av att rasifieras i vårt samhälle och därför har en erfarenhet av att utsättas för rasism på grund av detta. Jag läser alltså inte meningen som att vita är förbjudna, bara att just här, på vår lilla plätt så är vi majoriteten och saknar därför de erfarenheterna. Det är skillnad på att dela erfarenheten av att utsättas för rasism och att vara rasist tror jag. Även om det förmodligen går utmärkt att kombinera.
Sen har jag kanske svårt att se hur den avgränsningen fungerar om samtalet specifikt handlar om islamofobi, då jag har svårt att se hur stor skillnad det är mellan ett flertal av de svenskar som kan räkna sig som att de rasifieras och vita svenskar när det kommer till fördomar om islam. Det är kanske en rimlig diskussion och kritik, men kanske inte lika högtslående som idén om att apartheid nu råder inom SSU:s väggar.
Nå, i alla fall. Det som slog mig är att jag är väldigt glad över att som artonåring ha introducerats för feminism av kvinnliga vänner. Att ha fortsatt föra den diskussionen genom mina universitetsstudier där jag lärde känna fler feministiska vänner som även de ibland arbetade separatistiskt genom fester eller aktiviteter och att jag under de senaste tolv åren arbetat som någon form av allierad till separatistiska feministiska serietecknarkollektiv och andra separatistiska grupper. Jag har vant mig vid att inte alla rum är öppna för mig och på så vis slutat se det som ett hot. Att Dotterbolaget är ett separatistiskt serietecknarkollektiv har inte hindrat mig att ge ut tecknare från samma kollektivs böcker eller att delta i samtal med samma individer som sker i andra rum än just de som är separatistiska. Jag skulle påstå att jag inte förlorat något på detta, men vunnit flera serietecknare som jag sedan haft äran att arbeta med. Några av dem hade kanske slutat teckna serier om de inte haft stödet från just den där separatistiska gruppen. Ja, eller aldrig ens börjat.
Det är något med oss vita män som gör att vi går i taket varje gång vi möter ett rum där vi inte är välkomna, förmodligen för att vi möter så få sådana rum strukturellt i samhället. Tvärtom finns ett antal rum bara för oss som inte behöver vara uttalat separatistiska, de bara är det. Kanske är det därför vi så lätt reagerar med raseri när vi möter ett som är stängt för oss. Men det går att träna bort det sättet att se på saken.
Jag är inte en perfekt allierad på något vis, vet inte ens om jag strävar efter att vara det. Men jag är oerhört tacksam över de människor jag haft omkring mig som lärt mig se pragmatiskt på just den här frågan. När jag var tjugo år hade nog jag också gått i taket över den. Att slippa det nu när jag är trettiosju kommer förmodligen bespara mig en hjärtinfarkt en dag.
Johannes Klenell