5 januari, 2026 Okategoriserade
Tommy Sundvall berättar för Galago om absurda kundmöten, kremerade katter och om att motvilligt bli självbiografisk tecknare i och med boken Mina drömmars mack.
Tommy Sundvall har tidigare kommit ut med två helt fiktiva serieromaner om de gig-arbetande low-life-rebellerna John och Morris. För den senaste boken Folkbokförd i rännstenen belönades han som första serietecknare någonsin med Aftonbladets litteraturpris. Nu släpper Tommy taget om sina fiktiva seriefigurer och berättar i stället om sig själv och sin arbetsplats.
Tommy: varför har du gjort en bok om att jobba på en bensinstation?
– Vi spenderar större delen av våra liv på arbetet och då är det inte mer än rimligt att det tar plats i kulturen på olika sätt. Jag märkte också att jobba på station är ett väldigt socialt och ganska udda jobb egentligen. Man får träffa ett tvärsnitt av människor och i praktiken är jag allt från jourhavande kompis till god man, till turistinformation till bilmekaniker. Sen tycker jag väldigt mycket om arbetarlitteratur och det känns viktigt att kunna bidra till den genren om man själv är tecknare och arbetare. För är det något vi inte kan komma ifrån så är det arbete. Antingen har vi det, eller så vill vi ha det, vi har varit där tills vi går i pension eller vi förbereds i skolan för att arbeta. Det är en oundviklig del av livet.
Det är första gången du berättar självbiografiskt. Hur kändes det?
– Väldigt ovant! Jag har inte tecknat självbiografiskt sen jag gick i gymnasiet för jag tycker inte att jag behärskar den genren så bra. Inte för att jag inte har någonting att säga, men andra gör det bättre. Jag hoppas jag lyckats övervinna den rädslan, hela bokprojektet har varit som en form av KBT för mig. Våga utmana sina rädslor och allt det där. Jag har i och för sig varit med i tidningen Galago med ett par kortare "ljug-självbio" (alltså att jag placerar mig själv i fiktiva situationer) och då har det ju fungerat bra. Men det är verkligen annorlunda att teckna sig själv och ge sig själv en personlighet och behöva förhålla sig till sina egna begränsningar när man tecknar självbiografiskt. När jag gjort serier om Morris och de andra har jag inte behövt tänka på några spärrar över huvudtaget.
I dina tidigare böcker har du hittat på de ganska galna seriefigurerna Morris, John och Hunter. I Mina drömmars mack bygger det mesta på verkliga händelser och människor, men den här boken är inte mindre utflippad för det. Hur mycket är sant?
– Haha ja, jag har också tänkt på det. Att nu ska jag göra en "seriös" bok men det har blivit ganska knasigt ändå. Verkligheten är oftast knäppare än man kanske vill erkänna för sig själv, det ska också sägas att det absurda i boken dessutom är nedskruvat. Att det lyckades bli en så komisk bok beror mycket på kulturen på arbetsplatsen, vi är ganska hårda och fräcka med varandra och våra stammisar. Det sägs och görs väldigt udda saker som aldrig hade gått på en... normal arbetsplats.
Hur har du förhållit dig till att skildra verkliga människor?
– Jag våndades mycket över det här i början, mina kunder kommer ju för att köpa snus och bensin och småprata, och då utan att behöva tänka på att det kan hamna i en bok. Jag löste det genom att hela tiden utgå från verkliga personer och händelser men ändra så pass mycket att det mesta inte ska gå att känna igen. Alla kundmöten i boken är byggda på riktiga personer men med helt andra utseenden, alla händelser har en verklig ursprungskälla. De som jag inte säger "det där är du" till kommer få jobba väldigt hårt med att känna igen sig. Jag har dock ett par karaktärer jag inte gjort om så mycket, inklusive personalen på macken, och det är en risk jag tar.
Vad är det allra konstigaste som hänt på macken?
– Det är svårslaget det där med kunden som kommer in med en överkörd katt, det är en helt sann historia nästan. I verkligheten hade någon kremerat en katt åt en bekant och kom med en kartong och förvarade på macken, lagom till allahelgona och allting. Jag tittade och det var en kremerad katt, men inte så där fint mjöl som riktiga krematorier gör utan man fick verkligen känslan av att någon hade eldat katten i sin kamin. Mycket skelettbitar kvar och så där.
Annars har jag utelämnat en del händelser som är väldigt konstiga men i grund och botten djupt tragiska. Som han som kom in påtänd och köpte cigg och hade en kompis i telefonen (han pratade i handsfree) och in kommer polisen och griper honom under samtalet, framför kassan, "Du, jag kan nog inte komma till dig.. jag blir gripen nu.. Ah jag vet inte vad som händer nu men börja käka ni". Det var ganska märkligt. Men rånet som jag beskriver i början av boken är också en väldigt konstig historia, även den med ett tragiskt slut i verkligheten och med tragiska omständigheter, så där har jag utelämnat all kuriosa kring själva rånet.
Är det lättare att hantera jobbiga och konstiga grejer som händer om man ser det som material till en bok?
– Kanske inte lättare, men då går det att på något sätt distansera sig från händelsen. Jag har ganska ofta tänkt att "det här borde man göra en serie om..." innan boken kom på tal. Det kanske har varit en form av skydd? Under året med boken så har jag alltid kunnat hantera situationer med att tänka på hur jag skulle kunna ha med det i boken. Vissa saker har kommit med, andra har jag både glömt och förträngt. Man får verkligen se en hel del på jobbet och en del saker är mindre trevliga. Som när det kommer in blåslagna kvinnor eller nyktra alkoholister som börjat dricka igen i samband med att de förlorat jobbet. Sånt är inte roligt och går inte att göra någon komedi utav. Det är bara tragiskt.
Vad tycker du att bensinmacken har för betydelse i ett samhälle?
– Det är väldigt intressant. Bensinmacken är en viktig del i samhället, på många orter är det den enda mötesplatsen och den fyller en större funktion än att tillhandahålla drivmedel, så är det även i storstäderna. Jag tycker man kan spegla ett samhälles rådande läge genom att titta på bensinmacken. Förr var de en symbol för framtiden och skulle vara utsmyckade därefter. Sen 70-talet har de blivit en symbol för klimatkrisen, oljekrisen, krig och smutsiga pengar i allmänhet och idag är stationerna i plåt och glas och en ganska tragisk syn om man jämför med stationerna från 20-talet när de verkligen var en symbol för en framtid där allt var möjligt. Det roliga är att stationen alltid varit en mötesplats, så det är en funktion den fyllt sen början av 1900-talet. Jag tror mötesplatsrollen kommer vara det som håller kvar stationerna och nu när fler och fler installerar el-laddare så har ju macken säkrat sin plats i framtiden. Sen kommer folk alltid behöva köpa snus och äta korv och glömmer man handla mjölk fyller vi funktionen som runtomkring-handel.
Macken som spelplats i kulturen har varit märkligt osynlig ända sen Macken med Roy och Roger. I nya Svt-serien ”Jag for ner till bror” blir macken en självklar mötesplats igen. Och nu i din bok. Har bensinstationen fått ett uppsving?
– Ja jag hoppas det! Iallafall i kulturen. I vardagen är macken fortfarande och har alltid varit en viktig och självklar beståndsdel för människor. Jag tänker spontant på alla åkare som kör land och rike runt, är man på andra sidan landet vet man kanske inte vilken restaurang i stan som är god och prisvärd och ofta kan man inte ens köra problemfritt med en lastbil i stadsmiljö.. då blir det mat på macken. Och den yrkesgruppen ökar bara. Jag hoppas att boken ska få människor att reflektera över sin lokala bensinstation och kanske förstå hur annorlunda ens liv skulle bli utan den. Vi har bättre öppettider, ligger ofta väldigt bra till och har det du är sugen på just nu.
Sofia Olsson
sofia.olsson@ordfrontforlag.se
Författarfoto: Maria Mäki
Mina drömmars mack av Tommy Sundvall kommer ut den 20 januari. Förköp i Galagos webshop!
Kolla in:
