26 november, 2024 Okategoriserade
Pelle Forshed har fått lysande recensioner för sin nya serieroman Club Lonely. För Galago berättar han om bekräftelsedemoner och om att vältra sig i dåliga känslor.
Hej Pelle Forshed! Berätta om din romanhjälte Bure Bergström, vem är han?
Bure fick sitt första ”genombrott” någon gång kring millennieskiftet med den tecknade serien "Armadillo Andersson", som handlade om ett alkoholiserat bältdjur som hänger runt på Södermalm i Stockholm. Den blev aldrig någon riktig succé, utan avfärdades av de flesta som en blek Rocky-kopia. Frågan man Bure om detta idag vill han inte riktigt kännas vid denna tid. Han har, enligt sig själv, gått vidare med betydligt seriösare ämnen. Hans senaste bok Club Lonely tar sig an de stora frågorna och är, enligt honom själv, en modern flanörroman i Hjalmar Söderbergs anda, som utspelar sig på Södermalm i Stockholm.
Bure pendlar mellan urdåligt självförtroende och hybris. Måste man vara lite besatt för att orka skriva en bok? Kanske en smula övertygad om sin egen förträfflighet?
Jo, man måste hitta en stark drivkraft för att det ska bli klart. Att rita en serieroman kan bli ganska enformigt och hopplöst emellanåt. Det tar sån jäkla tid! Men känslan av sin egen förträfflighet kan man absolut använda sig av. Den är nog en viktig ingrediens i allt skapande gissar jag.
En annan bra drivkraft är att det skulle kännas som ett så stort misslyckande om man inte lyckades avsluta boken. Både som tecknare och som människa. Och eftersom det inte är superhärligt att känna så, så jobbar man på. Ett visst bekräftelsebehov är också bra att ha med sig under arbetets gång. Lite som ett barn som som vill visa upp en teckning för sina föräldrar, typ. ”Här! Titta vad jag har gjort!”
Allt detta i kombination med en fast deadline som man inte vågar rucka på, så brukar det ändå gå vägen till slut.
Persongalleriet rymmer också bland annat Bures tålmodiga fru Frida, kritikern Mattias Ortiz och så youtubern Sung. Hon är på vissa sätt väldigt lik Bure i sin självmedvetenhet, men hanterar världen på ett långt mer cyniskt sätt än Bure som egentligen är lite av en naiv romantiker. Vad spelar hon för roll för berättelsen?
Jag har ibland också frågat mig vad hon har i berättelsen att göra. Jag försökte stryka henne ett par gånger, men hon höll sig kvar. Boken var tänkt som ett slags triangeldrama mellan Bure, Mathias och Sung, men den dynamiken förändrades fram och tillbaka under arbetets gång. Det blir ju aldrig riktigt som man tänker sig från början. Kanske kände jag bara att jag måste ha en självhatande cyniker med för att berättelsen skulle gå ihop känslomässigt. När jag tänker efter så finns det nog alltid med en sådan karaktär i mina berättelser. Vet inte riktigt varför? Hmm…
I Tyskland har litteraturvärlden skakats efter att författaren Clemens Meyer blev förbannad när han inte fick ett stort litteraturpris. Han ska ha kallat juryn för ”Era jävla runkgubbar!” Skulle Bure må bra av att leva ut ännu lite mer?
Nja, det tror jag nog inte. Jag tycker nog att han redan går lite för långt på vissa ställen… Haha. Sedan kan man ju tycka att han kanske skulle låta sitt missnöje få pysa ut lite mer till vardags, istället för att det ska byggas upp för att till slut explodera. Men det skulle ju också bli väldigt gnälligt och jobbigt att lyssna på för hans omgivning.
Tror du många går och kokar i smyg?
Ja, och tur är nog det. Jag tror det skulle vara väldigt jobbigt i längden om alla gick runt och kokade helt öppet hela tiden.
Hur fick du idén till den här boken?
Ett frö såddes när min förra serieroman Under tiden kom ut 2018. Det gick väldigt trögt med den lanseringen i början, och det kändes som om boken försvann ut i tomma intet. Så var det förstås inte, men det kändes så. Och jag märkte att det gick åt mycket energi till att hålla bekräftelsedemonerna i schack och att slåss mot avundsjukan och missunnsamheten mot andra. Det är ett ganska märkligt, lätt psykotiskt, tillstånd man hamnar i när man ger ut en bok. Kanske inte för alla, men nog för ganska många. Och jag kände att det vore roligt att få rota i de känslorna, att få frossa i dem och låta dem få ta över. Ta ett bad i dem.
Bure delar vissa likheter med dig… utseende, ålder, yrke. Hur mycket Pelle Forshed finns det i Bure?
Jag tror nog att det finns en del av mig i alla karaktärer. Lite som att de är olika delar av mitt psyke. Bures kamp med sin självbild och sin omgivning är kanske mest uppenbar, även om jag inte tänker jätteofta att jag är vår tids Hjalmar Söderberg. Men någonstans där inne lurar nog också en dryg och deprimerad kritiker… och en sarkastisk reklamare som söker tröst i tarotkort. Sedan önskar jag antagligen mest att jag var Boel Flood (den unga, hippa och framgångsrika serieskaparen, reds anm). Usch, det är så avslöjande att göra såna här intervjuer!
Har det varit nervöst att släppa Club Lonely?
Min ingång i denna berättelse var att det skulle vara lite pinsamt att ge ut den. Att det skulle vara… beklämmande. Och visst, det var ganska nervöst till en början. Svårt att veta om hela den här meta-grejen skulle funka, eller om jag bara skulle framstå som tröttsam och gnällig. Men nu har det gått ett tag och den har ju fått många fina recensioner, så nu känns det mest kul. Finns inget som är så härligt som beröm!
Här kommer mer beröm: du är otroligt dramaturgiskt skicklig och kan väva ihop ganska komplicerade historier. Hur går du till väga?
Åh, tack! Som sagt, härligt med beröm! Jag skulle säga att det är en enda lång kamp mot totalt kaos och självtvivel. Eller det brukar gå till ungefärså här: I början finns allt endast i huvudet och allt klaffar perfekt och det står klart att berättelsen kommer att bli fullkomligt fantastisk. Briljant, rent ut sagt. Storyn blir episk, säkert sjuhundra sidor. Sedan när allt ska ner på pappret så inser man att ingenting funkar. Allt är helt ologiskt, att rita sjuhundra sidor tar typ sjuhundra år, och en obehaglig känsla av att jag liksom har missförstått mig själv infinner sig. Jag försöker desperat skriva ner allt på post-it-lappar som jag sätter upp på väggen och flyttar runt som en galning. Men allt blir bara ännu mer förvirrat och jag lägger mig på golvet i fosterställning. Men samtidigt som jag snyftar att ”nu ger jag upp!”, så kommer jag att tänka på att jag har en deadline som jag måste hålla, annars kanske jag blir arbetslös. Jag försöker ta mig samman och lappar och lagar berättelsen tills den går ihop. Det blir sällan som man hade tänkt sig, men det får duga.
Författarfoto: Anna Drvnik
Club Lonely finns ute överallt nu! Köp den var som helst, eller här.
Kolla in:
