Rus utan sus och dus

21 december, 2020  Texter, Ur tidningen

Narkotika används kanske mest av allt för att fly från den vanliga världen. Inte alltid till en härlig drömvärld utan ibland bara för själva flyktens skull. Jenny Aschenbrenner har undersökt när knarket blir en nödvändighet för överlevnad snarare än förströelse, bland litteraturens kvinnor.

”Framtiden är att ligga i koma och vara hög. Ingen tvekan om den saken.”, det är Keke, huslangare åt Helsingfors unga hippa konstscen, som yttrar mening en i Johannes Ekholms samtidssatir Planet Fun Fun från i våras.

Framtiden verkar redan vara här. Långt från hippieerans optimistiska och livsbejakande knarkidealism: "Turn on, tune in, drop out". Tron på knarket som en förlösande kraft. En som inte bara ska spränga det egna egots strama ramar, kasta subjektet ut ur sin egen normismall och ut i ett okänt universum, utan också kan störta hela samhällsordningen. Riva ner murar och spränga strukturer, göra hela mänskligheten underbart mjuk och luddig och suddig i konturerna.

Det känns inte som att det opioidberoende Amerikas förenta stater tror på något sådant längre. 2,6 miljoner fast i beroendet, 20 000 döda i överdoser på starka smärtstillande, per år.

Eller för all del den accelererande mängden smärtstilleberoende kvinnor i Sverige. Kvinnor som får sina tabletter via vården, mot smärtor inte går att bota, och fastnar i beroende av en drog som inte ens är party. Den slår ut kroppens egen produktion av endorfiner. Så att man måste ha det där pillren för att alls orka leva, till sist för att systemet inte ska braka samman och man ska dö.

Kanske kan man få en stunds lindring där i nådens lilla ficka, mellan nykterheten och tillvänjningen. Ett ögonblick av lummig ro. Men så outsägligt sorgligt, att förstöra kropp och hjärna på att knarka knark som inte ens är kul.

Den underbara reseskildraren, essäisten och drastiska dysterkvisten Jenny Diski skriver isande och vackert om sin ungdoms missbruk i boken På tunn is. Diski, som växte upp i en familj så störd och vidrig att man inte fattar hur hon överlevde, berättar om sin längtan efter utplåning. Efter att få uppgå i intet, fast utan att dö, hon vill att hela världen ska bli vit, vit, vit som drömmen om inlandsisen på Antarktis, fast så där perfekt vitt och tomt är det inte ens där. Enda stället är i ruset.

Hon överdoserar Nembutal (ett starkt lugnande inom gruppen barbiturater) som hon hittar hemma hos sin mamma, ett självmordsförsök men ville hon dö? Oklart, hon ville bara att det skulle bli tomt.

”Senare, när jag hade slutat skolan i slutet av sextiotalet och började droga mig med vad helst jag kunde få tag i, njöt jag mest av att injicera Nembutal direkt i mina vener. Det hade den effekten att jag omedelbart blev djupt medvetslös. Det var inte förrän många år senare som jag kom på att det var ett oerhört bisarrt sätt att ha roligt på, men egentligen var jag inte ute efter att ha roligt utan efter tomhet.”

En nutida syster finns i Ottessa Moshfeghs hjältinna i romanen Ett år av vila och avkoppling. Ung och snygg sitter hon med ett fett arv och en snajdig lägenhet och en avgrundsdjup depression, i millenieskiftets Manhattan.

Hon hittar en psykiatriker utan några etiska förbehåll som glatt skriver ut en vansinnig cocktail av lugnande och sövande som håller henne nästan helt sovande i ett helt år:

”De dagar jag tyckte bäst om var de som jag knappt lade märke till. Jag kunde komma på mig själv med att inte andas när jag låg och slappade i soffan och stirrade på en dammvirvel som for runt i vinddraget över parketten och mindes för ett ögonblick att jag levde, innan jag gled bort igen. För att uppnå detta tillstånd krävdes tunga doser seroquel eller litium i kombination med xanax och zolpidem eller trazodon [...]”

Kvinnor har haft en extra stor tendens att välja medvetslösheten som strategi. Att rymma inte ut men in, till den egna, privata dimman. Bakom neddragna rullgardiner, under täcken, bara där får de vara ifred med sina gränslösa, vilda inre, kvinnomonstren som inte får finnas där ute i världen.

Ett sätt att dra depressionens omvända aggression till sin spets, överdriva den så den blir farlig. Bli så passiv att saker går sönder, modersrollen till exempel. Som när danska författaren Tove Ditlevsen lämnar sin snälla man och flyttar in hos en sinnessjuk läkare, bara för att få tillgång till hans frikostiga sprutor med petidin. Nya sprutor - veckor, månader, år som går, barnen får klara sig själva:

”Jag låg orörlig i min säng och det kändes som om jag vaggades till vila i grönt, ljummet vatten. Ingenting annat i världen betydde något för mig än att alltid förbli i detta saliga tillstånd.” (Ur Gift)

Depressionen som ett eget rum när inga andra finns, i snäva kvinnoroller. Idag på nya sätt. Med dubbla arbeten och diffusa krav, oändligt ansvar och minimalt med makt, stress som kryper runt i som pissmyror under huden, en rejäl kemisk smäll i bakhuvudet enda utvägen.

Kanske är det delvis en sorts ”feminisering” av yrkeslivet – i bemärkelsen ett upphackande av arbetsuppgifter, makt som flyttats från yrkespersonen till mellanchefer i New Public Managements envisa korståg, som sprider utslockningslängtan från kvinnorummen till alla rummen.

”När jag är hög är jag i praktiken arbetsoförmögen. Tvångsledighet från chefen inne i huvet.”, säger Keke också i Ekholms roman.

Gud så skönt.

Världen har gått i spinn, alla vill bli medvetslösa. Eller i alla fall så bedövade så de slipper känna att de finns.

Text: Jenny Aschenbrenner
Illustration: Josefine Forsberg

Böcker:

Tove Ditlevsen Gift från 1971, nyöversättning av Ninni Holmqvist, 2019
Jenny Diski På tunn is från 1997, i svensk översättning av Meta Ottosson 2004
Ottessa Moshfegh Ett år av vila och avkoppling från 2018, i svensk översättning av Alva Dahl, 2019
Johannes Ekholm Planet Fun Fun i svensk översättning av Ralf Sandell, 2020


Saxat ur:




aktuella grejer

Mer grejer »

aktuella böcker

Alla böcker »

Kalendarium

prata med oss

Tidningen

Rojin Pertow
Fiskargatan 8
118 91 Stockholm
Telefon: 0704-10 20 83 (Kontor)
Mail: rojin.pertow[at]ordfrontforlag.se

Förlaget

Sofia Olsson
Fiskargatan 8
118 91 Stockholm
Telefon: 0704-74 18 86 mån-tors kl 9-15
Mail: sofia.olsson[at]ordfrontforlag.se
International rights
Alessandra Sternfeld, AM Book
Mail: alessandra[at]am-book.com

Kundtjänst

Prenumerationsärenden
Nätverkstan Ekonomitjänst
galago@natverkstan.net
Telefon: 031-743 99 05 (tis-ons kl. 9-12)