14 oktober, 2020 Texter, Ur tidningen
Hon var en andligt hängiven författare i 1800-talets USA. Men Amanda Jones hade också ett högre kall: Att rädda kvinnor och barn ur låglöneslaveri. Läs Jenny Dambergs text ur kommande Galago om konserver, rådgivande andar och kvinnokamp.
Kring förra sekelskiftet var Amanda Jones en av USA:s mest framgångsrika kvinnliga uppfinnare. Jones erhöll tolv patent, de flesta för olika tekniker och maskiner för konservering – och det utan vare sig naturvetenskaplig utbildning eller en fallenhet för matlagning. Amanda Jones hade aldrig tillverkat så mycket som en burk sylt när hon inledde sina experiment med vakuumteknik, skriver hon.
Amanda Jones föddes 1835 som det fjärde barnet av 13 i en frikyrklig och socialliberalt sinnad medelklassfamilj. När hon var 13 dog hennes två år äldre och mycket älskade bror plötsligt av hjärtfel, i skolan. ”På grund av en inkompetent och rädd lärare var jag tvungen att ta ansvar för allt praktiskt”, skriver Amanda Jones. Händelsen präglade henne djupt. Några år senare insjuknade hon i tuberkulos, och även om hon tillfrisknade var hon livet ut i behov av längre sanatorievistelser och mer behandlingar än vad hon hade råd med. Hälsan var bräcklig. Av en god vän, Dr Andrews, rekommenderades hon luftbad, en kur för små omständigheter.
Amanda Jones försörjde sig själv från unga år. Som 15-åring började hon undervisa. I tonåren fick hon dikter publicerade i metodisttidningar, och blev snart ett förhållandevis populärt namn. Hon gav upp undervisningen, skrev böcker och arbetade som redaktör, samtidigt som hon var aktiv inom den spiritistiska rörelsen. På uppmaning från andra sidan lämnade hon New York för Chicago.
"Vid tidpunkten låg det för somliga närmare till hands att tro att spöken snarare än kvinnor låg bakom värdefulla uppfinningar"
Det har föreslagits att broderns död var den utlösande faktorn för att Amanda Jones skulle utveckla en dissociativ identitetsstörning som lät henne tala med andar, eller om man så vill, med sig själv. Det är möjligt, men Amanda Jones var knappast ensam om sin övertygelse. I Sverige var författare och konstnärer som Viktor Rydberg, Ernst Josephsson och Hilma af Klint spiritister. I ”Det ockulta sekelskiftet: Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid” skriver religionsvetaren Per Faxneld att det metodiska mediumistiska måleri af Klint och hennes krets praktiserade inte var särskilt avvikande, utan något som ett flertal bemärkta namn i tiden ägnade sig åt.
Kvinnobilden bidrog förmodligen också till att särskilt kvinnor tillskrev sina upptäckter och insikter någon form av övernaturligt ursprung. ”Vid tidpunkten låg det för somliga närmare till hands att tro att spöken snarare än kvinnor låg bakom värdefulla uppfinningar”, som den amerikanska journalisten Christine Ro påpekar i en text om Jones och hennes samtida. Elizabeth Hawks, som konstruerade ett spistillbehör för bakning hänvisade till syner innan hon fick sin patentansökan godkänd 1867 medan Elizabeth Burns, som patenterade en kemiteknisk process för guldutvinning hävdade att hon gjort det under ledning av sin döda bror.
Amanda Jones kallar sin självbiografi för en ”andlig självbiografi”. Modern återvände ibland (för att tjafsa om dotterns klänningsval, om inte annat), den döda storebrodern oftare, fadern någon gång. Hennes mest trogna följeslagare var den ovan nämnda Dr Andrews och J.R. Evelyn, en domare som varit verksam i Liverpool många årtionden tidigare. De kommunicerade koncentrerat vid seanser, men inskränkte inte sin kontakt dit. ”Nu mitt barn, sätt på dig din hätta och gå och besök mr Eighmie”, uppmanade Evelyn vid ett tillfälle. ”Vilka alldagliga ord dessa andar väljer! Är det här de bevisar sig odödliga? Jag hör hånskratten”, skriver Jones.
J. R. Evelyn gjorde sig först bemärkt under en förhandling mellan två bekanta till Amanda Jones. Den ena ägde mark som den andra ville exploatera. Judge Evelyn gjorde då de båda, via henne som medium, uppmärksamma på att det fanns en tredje part i målet. ”Kontraktet ni har anger bara vem som ska förfoga över olje- och mineralfyndigheter. Om de hälsobringande mineralvattenkällorna som också finns här står inget skrivet. Men ingen av er kan hävda att ni har upptäckt dem. Det gjorde andarna (…) Andarna har heliga rättigheter. De utstötta måste få återvända, de sjuka bli friska, de små återfunna och de halta och lidande få bot. Vem kan neka oss våra rättigheter?”
"Andarna har heliga rättigheter"
I timmar malde J.R. Evelyn för de församlade vid Jones seanser om något han kallade ”social juridik” och som kortfattat gick ut på att använda sig av lagen för att bygga ett bättre samhälle, ett koncept som framstår som besläktat med dagens rörelsejuridik. Därefter övergick Evelyn till patent. ”Kväll efter kväll pratade han bara om patent. Först, uppfinnarens rättigheter, heliga som mänskligt liv, sedan, folkets rätt, eftersom varje värde som finns bör komma alla i dess närhet till del, inte bara några få.”
Inledningsvis skriver Jones, slog hon dövörat till. Sedan började hon undra om all den här informationen var ämnad för någon, en man, i kretsen. ”Jag ska erkänna att det här var ämnen som låg så långt ifrån det jag mest drömde om att jag inte kunde föreställa mig att det var riktat till mig.”
Vad drömde hon om? Hon ville skapa trygga hem för fallna kvinnor, barnhem, sociala institutioner. För det behövdes pengar. Enorma summor.
Amanda Jones flyttade in hos goda vänner. Tillsammans fördrev de kvällarna med seanser och samtal. ”En kväll fick Judge Evelyn mig att vända mig om och se på Mrs Browne. Han avbröt sig för att säga ’frun, du är väldigt trött’. Hennes man svarade. ’Hon har konserverat frukt hela dagen.’ ’Mina vänner, vet ni att det finns ett sätt att konservera frukt utan att koka den?’
’Berätta!’, sa Mr Browne ivrigt.
Han svarade med en mycket allvarsam röst: ’När den rätta tiden kommer, så ska det visa sig.’”
Åren gick. Tills det slog henne, ”som i en dröm”, skriver Jones. ”Många män hade under lång tid, 30 år, försökt göra det jag gjorde. De hade ödslat stora summor på det. Men ingen hade på att använda sig av vätska, och ingen hade tagit fasta på den grundläggande principen att naturen avskyr vakuum.”
"När den rätta tiden kommer, så ska det visa sig"
Det var det som skulle till för att konservera frukt utan att först koka den: Vakuum. Under tryck, i ett slutet system där vakuum råder, är kokpunkten lägre. Tillagningen blir mer skonsam. Amanda Jones kontaktade en avlägsen släkting, Dr Cooley, fysiker, kemist, ”allt jag inte är” och tillsammans började de laborera. Det såg lovande ut, men snart bubblade det i burkarna. Vad var fel? ”Jag visste inte mer om kemi än vad jag hade vetat om juridik innan jag träffade Judge Evelyn, men jag visste att det var nu det gällde. ’Om vi kan hitta något sätt att låta frukten bli genomångad, utan att koka den, så är det så vi ska göra’, sa jag.”
Nästa omgång öppnade de på juldagens morgon. ”Det fanns ingen tvekan, inte ens för en skeptisk vetenskapsman.” Frukten hade hållit i fem veckor, tre dagar och 16 timmar. ”Nästa dag tog jag med mig ett stort antal prover från Albany, det stod klart att jag måste lära mig bli en affärskvinna.”
Amanda Jones sökte patent, konstruerade maskiner och letade affärspartners – den många gånger frustrerande jakten på startkapital är ingående skildrad i ”A Psychic Autobiography”. Flera uppmanade henne att sälja patenten. ”Det kan jag inte. Jag har fått dem i förtroende. De har inget marknadsvärde. Jag måste realisera dem för att bevisa deras värde, och sedan använda de intäkter de genererar för att rädda liv, i enlighet med mitt löfte”, blev svaret.
Till slut bekostade en familjevän uppbyggnaden av en fabrik, i egenintresse. Tekniken behövde fortsatt förfinas. Valet föll på ostron, som ingen dittills lyckats konservera på ett tillfredsställande vis. ”Ett fredligt slag är de, ostron. De låter sig ätas med stort lugn, men att låta sig konserveras, det är en annan sak. Vakuumet fick dem att svälla, i stället för att krympa. Lade man till vätska gick de i bitar, satte sig i maskinens rör och dög inte till något annat än att mata ålar.” Amanda Jones ändrade taktik. Hon började med att injicera vakuum. När ostronen krympt hettade hon upp glasburken till 90 fahrenheit och först därefter tillsatte hon vatten. ”Jag önskar att ni kunde ha sett strömmen av ånga och luftbubblor, silvervita och vackra, som steg uppåt. Om någon så hade erbjudit mig Drottning Margheritas berömda pärlor från Italien skulle jag inte ha bytt en enda bubbla mot dem.”
Nästa genombrott var en insikt om att i ett visst moment vänta fyra minuter (varför fyra? Hon visste inte, bara att hon visste) innan hon fyllde burkarna med vätska. Fyra minuter räckte för att ångan skulle stiga och bilda ett lock ovanför den nu syrefria vätskan, och på så sätt tvinga den ner i rören och in i burkarna.
Verksamheten gav henne nya bekanta i affärslivet. Amanda Jones utvecklade ett slags oljebrännare, som brann jämnt och utan att överhettas på det sätt som tidigare värmekällor tenderat att göra. Den sålde hon omedelbart, medan ansträngningarna att sätta konserveringstekniken i produktion visade sig vara precis så ansträngande som hon förutsett.
J.R. Evelyn kallade henne till Baltimore, med uppmaningen att bevisa sig genom att konservera ostron. ”Jag löd och ägnade två månader åt uppgiften, med framgång. Under tiden besökte jag några av de monstruösa konservfabrikerna som gjorde några (och de var män) rika, och höll 9 000 kvinnor i miserabel fattigdom, utan tvekan därför att de fick, som många påtalat, för lite betalt (…) Jag lovade Gud att jag skulle vänta ut hans tid, utstå allt, inte för att rädda fallna kvinnor utan för att förhindra att de föll.”
1890 kunde hon, i Chicago, öppna Women’s Canning & Preserving Company. Tunga, ”det finns inget lika bra när det kommer till kött”, var en prioriterad produkt vid sidan av puddingar och desserter, som inte gått att konservera med tidigare tekniker.
Amanda Jones anställde enbart kvinnor och instruerade dem benhårt: ”Det här är en kvinnoindustri. Ingen man ska ta vårt kapital, sälja vår verksamhet, sköta vår bokföring, ha åsikter om kvinnolöner och leda våra fabriker. Ge män det jobb som är lämpligt, men behåll den beslutande makten. Det här är en handelshögskola för arbetande kvinnor, ni och alla andra. Det är en mission, låt den bli uppfylld.”
Det höll ett år. Sedan fick företaget ett lukrativt erbjudande från några affärsmän. Amanda Jones lät sig övertygas av den övriga styrelsen, och lämnade sedan stan för att planera en ny anläggning. Snart stod det klart att hon blivit lurad. De nya ägarna annonserade ut aktieandelar i företaget, riktade till fattiga kvinnor, under falska förespeglingar. Bland annat påstod de att det inte krävdes mer än 1 500 dollar för att starta en fabrik, en ren lögn. Amanda Jones tog hjälp av rättsväsendet, men det förslog inte. Den övriga styrelsen manövrerade ut henne och ett par år senare kollapsade hela verksamheten.
Amanda Jones gav upp fabriken, men visionerna fortsatte komma. En tidig morgon vaknade hon med en klar syn framför sig. Fram trädde konturerna av en förbättrad vakuumkammare, vars konstruktion eliminerade behovet av vattenbad, följt av en ny metod för att fylla burkar. ”Jag skrattade av ren glädje. Det var så enkelt trots allt!” Dörren till fabriksrummet slogs igen, men hennes blick genomborrade väggen. ”[Jag kunde se] cellernas sprickbildning, luftens flykt från frukten under och vätskan över, hur burkarna fylldes till kanten och tillslöts...”
Amanda Jones fick ytterligare fem patent för förfinad tillverkningsteknik, som hon sålde rättigheterna till. 1914, några år efter det att ”A Psychic Autobiography” publicerats, dog hon i sviterna av influensa. Hennes ande lever kanske vidare. Hennes minne gör det definitivt.
Jenny Damberg är journalist och författare. I november kommer hennes konserv-kokbok Den nya skåpmaten på Ordfront förlag.
Illustrationer: Loka Kanarp
Saxat ur:
