5 mars, 2024 Okategoriserade
I Klara Wikstens nya seriebok Mors dag får läsaren möta tretton personer som alla mist sina mammor när de var barn.
Klara Wikstens är serietecknare, konstnär och prästinna. Mors dag är hennes tredje seriebok. Hon debuterade med den självbiografiska Dagarna 2012 som följdes upp av Hjärnan darrar 2016. Båda skildrar de Klaras tid som deprimerad och arbetslös tjugonånting. Båda genom sekvenser ur Klaras egna liv. Nu, våren 2024, berättar Klara Wiksten i stället om moderskap och om sorg. Detta genom andra, påhittade karaktärer – Mors dag är den första av hennes böcker som är helt och hållet fiktiv.
– När jag började rita självbiografiska serier i min fösta bok Dagarna hade jag ett behov av att vara helt i verkligheten och berätta om min vardag helt ocensurerat, berättar Klara för mig. Men ju äldre jag blivit desto större integritetsbehov har jag fått. Det är dessutom så himla mycket roligare att använda fantasin för då är möjligheterna oändliga.
– När jag gjorde Mors dag hade jag inget behov alls av att berätta min egen historia – den vill jag behålla för mig själv, fortsätter hon. Men jag ville ändå lyfta ämnet: vad det innebär att förlora sin mamma som barn. Till en början hade jag tänkt samla historier från andra människor som inspiration, men upptäckte snabbt att jag inte ville jobba så. Dels för att det är känsligt att skildra andras upplevelser, dels så vill jag vara helt fri när jag ritar.
Trots det så tar Mors dag avstamp i Klaras egna erfarenheter. När hon var sex år gammal förlorade hon nämligen sin egen mamma. Boken är dedikerade till henne, men också till Klaras dotter. Jag frågar Klara hur det har påverkat hennes konstnärskap att hon själv blev mamma för några år sedan.
– Rent konkret har det inneburit att jag jobbar effektivare när jag väl kan, eftersom tiden har blivit mer dyrbar, svarar hon. Det är lite som att moderskapet har öppnat en portal till kreativitet och jag vill plötsligt hinna med en massa saker, blev lite förvånad över det faktiskt
Vad innebär moderskap för dig?
– I många år innan jag fick min dotter var moderskap på många sätt förknippat med sorg, det är vad min diktsamling handlar om till exempel (Sorgdikter 2022, reds. anm.). Sen jag blev mamma är det såklart sammankopplat med en stor glädje, men också en frustration över att moderskapet värderas så lågt i vår kultur. Att ge liv ses bara som något vi gjort i alla tider. Det märks ju bland annat tydligt i förlossningsvården, födande prioriteras inte högt alls. Och vi har inte heller någon stark postpartum-tradition utan vi förväntas snabbt gå tillbaka till den vi var innan vi födde. Det finns inte mycket plats för den stora transformationen som en födande går igenom.
– För mig är moderskap också någonting mycket större än barnafödande, fortsätter Klara. Jag tror att vi mer än någonsin behöver modern just nu i världen. Den som när, vårdar, tröstar, skapar liv. Då pratar jag alltså om modern som arketyp, inte att alla mammor bär på de egenskaperna. I den här patriarkala världen där manligt kodade egenskaper värderas högst anses det väl ofeministiskt och lite förlöjligande att påstå att moderskapet är heligt, men jag tycker att det är det.
Och modern är, trots sin frånvaro, helt central i Mors dag. Men så är även sorgen. På ett ställe skriver Klara till exempel att: ”Läkarna sa att du hade blivit sjuk och att du behövde mer mediciner. Men du förstod vad du behövde göra nu. Det var dags att släppa sorgen fri”, och i Klara Wikstens liv så har just sorgen alltid varit närvarande.
– Därför blir den också en naturlig del i min konst, berättar hon. Jag är intresserad av hur vi i vårt samhälle förhåller oss till sorg, och hur sorgens olika uttryck – speciellt kanske den obearbetade sorgen – ofta medikaliseras och sjukförklaras. Jag upplever svenskar som rätt sorgsna, men att vi ändå har svårt att på riktigt möta sorgen och lyssna till den.
Varför har vi det?
– Jag tycker att det är förståeligt att det blivit så. De ”skyddsnät” som samhället upprättat fungerar väldigt dåligt, psykiatrin har till exempel väldigt lite kunskap om sorg och trauma. Vi är också en väldigt individualistisk kultur utan något starkt community att falla tillbaka på. Dessutom är vi ett sekulariserat samhälle utan större kontakt med vår andlighet och utan starka ritualer kring sorg och andra livsomställningar.
Kontakten med det andliga är också någonting som är särskilt med Mors dag, det är inte bara det att den är helt igenom fiktiv som skiljer den från Klaras tidigare böcker. Alla präglas de av en vardagsnära realism och en hjärtevärmande humor, men till skillnad från såväl Dagarna som Hjärnan darrar, så är Klaras tredje bok ibland rent absurd och stundtals till och med magisk. Vid världsträdet Yggdrasil möter till exempel Tina de nornor som väver människornas ödestrådar, och karaktären Linda lotsas i ett kapitel genom sorgelabyrinter av både fladdermöss och troll. På sin instagram talar dessutom Klara Wiksten själv ofta om att hon är både häxa och prästinna. Vad innebär det, frågar jag henne, att vara häxa?
– För mig innebär det att vara i kontakt med en uråldrig visdom och kraft som har glömts bort och förtryckts i många hundra år, svarar hon, att leva i nära relation till jorden, naturen och årstidernas skiftningar; cykler som även bor inom oss eftersom vi ju är en del av naturen.
Klarar talar om sin animistiska grundsyn, att hon ser naturen som besjälad, och att hon tror starkt på magins kraft.
– Som prästinna jobbar jag rent konkret med att hålla ceremonier och ritualer, ge healing och så vidare. Det kanske låter lite självgott men jag skulle vilja förklara det som ett slags försök till helande och återförtrollande av världen.
– Jag separerar inte min häxkonst och min andra konst längre, förklarar Klara senare. Både som prästinna, konstnär och serietecknare jobbar jag med samma saker: tröst, läkning och ett slags ifrågasättande av vad som anses friskt eller sjukt.
När nu så Mors dag äntligen ska släppas fri i världen är det inte utan en viss ambivalens från Klara Wikstens egen sida.
– Precis innan boken skulle skickas till tryck så kände jag plötsligt instinktivt att jag ville skydda alla karaktärerna från dömande kommentarer eller hårda recensenter, säger hon och skrattar försiktigt. Det känns lite som att det är dom som har berättat sina livsöden för mig snarare än jag som hittat på dom – som att dom lever sina egna liv på något sätt.
Personligen menar Klara till sista att hon, liksom många av karaktärerna i Mors dag, har haft svårt att närma sig sin sorg under flera år. I stället har den för Klara, precis som för Mariam, Sabina eller David i boken, tagit sig ut på en massa andra sätt; som ångest eller som oro.
– Men nuförtiden, säger Klara slutligen, ser jag sorgen lite som en förlösande kraft. Om den blir bevittnad och lyssnad på så kan den vara läkande i sig själv.
Mors dag av Klara Wiksten finns att köpa den 13/3
Carl Björkenborn är praktikant på Galago carl@ordfrontforlag.se
Kolla in:
