5 mars, 2024 Okategoriserade
»Att vara runner handlar mest om att sitta och vänta. Och sedan plötsligt ska man fixa allt inom en minut, för det ÄR KRIS.« Så uttrycker sig Nina Natri; musiker, DJ, före detta frontfigur i Fidget, hängiven IFK Göteborg-supporter, allmän Göteborgsprofil och erfaren runner. Vi bad henne lista några minnesvärda möten med artister hon transporterat genom åren.
The Beach Boys. Mike Love tog platsen bredvid mig och Al Jardine valde baksätet. Mike bar hawaiiskjorta, färgmatchande set med mjukt senapsgula byxor, myggjagare och keps. Frågade mig ifall jag var född och uppvuxen i Göteborg. Kallade mig Ma’am/Miss och var bara rakt igenom Mr Love. Sedan hojtade han bak till Al och ville testa en ny idé – och så började de sjunga Beach Boys-harmonier i min minibuss. P.S. Mike och Al åkte inte med turnébussen (där Brian Wilson satt längst fram med sju familjepizzor i knät) till nästa anhalt efter giget, utan de ville sova kvar på Gothia Towers, för att få njuta av en räkmacka till. De hade även hittat en väldigt billig bussresa upp till Norge – där båda två hade erbjudits pensionärsrabatt. Och ja, när de stegade på sin Swebus så satt där två norrmän på första raden med Beach Boys-t-shirtar på.
Manowar. Killarna i bandet blev helt till sig när en av dem utbrast: »We have a female driver, guys!« De ville fråga om råd om allt från fnurror på tråden med flickvänner till vad man ska köpa med sig hem. Alla var ytterst hövliga och jag blev kallad Ma’am/Miss/Sweetheart. Särskilt Joey DeMaio pressade på att jag skulle få ledigt när de spelade, så att jag kunde få uppleva Manowar live. Döm om min förvåning när just DeMaio stegar fram till scenkanten det första han gör och vrålar till den kvinnliga förstaraden: »I’m gonna fuck you like a Viking!«
Slipknot. Slipknot begärde lika många vans som medlemmar i bandet för transporten mellan deras backstageområde på Metaltown till scenen. Jag stod först i vankön och in dundrade Spikhuvudet i baksätet och en av mellancheferna på turnén i shotgun-position. I egenskap av antingen tour manager eller stage manager så borde han ha rekat var scenen var, men han körde amerikanska management by fear-tugget. När alla vans hade sina slipknots i baksätet fick jag GO-signal. Och så körde jag de max 300 metrarna som det gällde.
När vi kommer i linje med första stora scenen, vrålar mellanchefen: »STOP!« Jag försöker säga att det är nästa scen vi ska till – en bit bort, där även hela Metaltown-crewet står och vinkar. Men … den amerikanskt byggda mellanchefen har redan tagit ut Spikhuvudet som frågar: »Are we walking?«
Mellanchefen replikerar: »We are walking.«
Och då vaggar han och de andra slipknottarna fram som Urcellen Ellen under tystnad.
Ty Dolla Sign. Rullade ut ur sin jazztobaksdoftande turnébuss utanför Pustervik – såg min Fjällrävenparkas med ett gäng blåvita pins – och smällde iväg en komplimang direkt. Jag behövde egentligen inte göra så värst mycket under dagen, mer än att köpa bananer. Men en kvart före showtime ringer turnémanagern, helt uppe i limningen. Ty Dolla har glömt sin högtalare antingen i min bil eller på hotellrummet, och showen kan inte starta utan den. Jag dundrar iväg till Elite Plaza och får på något vänster tillgång till hans hotellrum – letar under sängen, alla skrymslen och fönsterbrädor – ingen högtalare. Till slut går jag in på toa, och voilà! Snabbt tillbaka – och tack-sms:et har jag inte raderat än idag: »You were great today.«
Patti Smith. Skulle möta Patti Smith och bandet i Landvetters inrikesankomsthall ihop med en till minibussförare, som skulle ta all utrustning – och jag alla människor. När jag till slut ser henne komma ner för rulltrappan dundrar jag fram som en ångvält, slänger fram näven och utbrister: »Welcome to Götteborg!« Hon svarade artigt men jag kände att det var läge att hålla mig på mattan därefter. Hon behövde heller ingen skjuts till hotellet efter konserten, hon spelade i Trädgårdsföreningen och vill alltid bo på Hotel Eggers, som ligger ett stenkast bort.
Ian Anderson. Jag fick hålla lyxvanen varm utanför Lisebergshallen, d.v.s. köra den på tomgång smärtsamt länge. Turnéledaren för Jethro Tull var extremt spattig kring detta med rätt inomhustemperatur i bilen som skulle köra Ian Anderson till hotellet direkt efter spelningen. Drycken i bilen skulle också vara av rätt temperatur. Jag försökte stänga av motorn emellanåt, p.g.a. mitt miljöhjärta, men turnéledaren höll koll.
Till slut piper Ian in i bilen, med bandana och tvärflöjt i näven – och är ytterst lågmäld och trevlig. Men så klart, ifall jag gjort som ett par kompisar bett mig göra – »Could you play me something on your tvärflöjt, Mr Anderson« – så lär ljudet i skällan ha ändrats.
Oklar hårdrockare. Hade en avknoppning av antingen Pantera, Slayer eller Sepultura i baksätet. Detta nya band hade haft ett slags första spelning på Metaltown – och de fnissade och pratade om sina riff och moves och annat gött som de gjort på scen. Det var som om det var deras första band, de var bara kids och det var underbart att lyssna på. Tyvärr så minns jag ju inte om det var trummisen i Pantera, basisten i Slayer eller gitarristen i Sepultura – p.g.a. alla hårdrockare ser likadana ut i mörkret.
Thåström. Körde Thåströms gitarrist Pelle Ossler från Röda Stens konsertområde till hotellet. De flesta av just manskön kan man vid behov komma i go’ slang med om man halkar in på detta med fotboll. Jag hade på Sportradion i bilen, tror faktiskt att Blåvitt spelade match. Det enda Ossler sa till mig var: »Kan du stänga av den där sporten.«
Efter giget var Thåström inspirerad och när vi arriverar till hotellet och jag hjälper till med att lyfta ut instrument och väskor ur bakluckan kör han den gamla godingen: »Har inte vi träffats förut?«
Jag: »Ja, jag sjöng på en Clash-tribute där du spelade skivor.« Thåström: »Jag var smärtsamt nykter då.«
Text: Nina Natri
Bild: Kalle Mattsson
Saxat ur:
