31 augusti, 2023 Okategoriserade
Ulla Donner är aktuell med serieromanen Den naturliga komedin: en roadtrip genom människoskapade helveteskretsar.
Ulla Donner seriedebuterade 2017 med Spleenish, och den följdes 2019 av Skiten, som vann Finlandiapriset i seriekategorin. Hon har även illustrerat ett par barnböcker. Den naturliga komedin ges ut i samarbete med Schildts & Söderströms och ges ut samtidigt i Sverige och Finland. Vi fick en mejlpratstund om bland annat klimat, färger och kulturellt kapital!
Du har skildrat relationer och hipsters i alla dina serieböcker, men i Den naturliga komedin går du från urban realism till ett mer fantastiskt/sagolikt uttryck. Varför?
Jag vet inte hur min nyaste bok blev som den blev, men jag vet att jag inte hade något mer att säga om den krisande kreativa klassen. Jag är 34 år, har ett barn, och är fruktansvärt icke-cool.
Den naturliga komedin ger en ganska mörk bild av människans skövlande av naturen. Handlar den om klimatfrågan eller är det en metafor? Är det en pessimistisk bok?
Boken handlar absolut om klimatfrågan, och har fått sin början i min personliga sorg och panik överallt som går förlorat. Men jag ville rikta fokus bort från den där enorma, ogripbara”världen gårunder”-ångesten, mot något mer konkret: det är också en tragedi när en vanlig liten skitskog i Finland eller Sverige skövlas. Den är också viktig och värd att räddas.Jag kommer inte över hur absurt det är att vi med hjälp av påhittade begrepp som ägande kan ta oss rätten att förstöra och döda. Hur kan man äga hela ekosystem? För tjädrarna är det tjädrarnas skog, och så vidare. Boken är nog lite pessimistisk, så jag försöker väga upp det med att låta mina karaktärer ha snygga stövlar och sexiga solglasögon.
Vad är egentligen”natur”för dig?
Jag tänker ofta lite slappt att människan är”här”och naturen”därborta”. Det kan jag göra, för jag bor i en del av världen där det ännu är möjligt att isolera sig från de redan pågående följderna av klimatkatastrofen. Men vi är ju såklart en del av naturen, inte utanför den, och vi är beroende av att planeten är beboelig.
Vad har du för relation till Dantes Den gudomliga komedin?
Den gudomliga komedin genomsyrar ju på något sätt populärkulturen, det går inte att undvika referenser till den. Min väg till den gick för länge sen via Gustave Dorés gravyrer, som får mig att rysa och dregla. Själva verket läste jag först för tre år sedan. Jag väntade mig något allvarsamt och bombastiskt, men den överraskade hela tiden.
Människorna i dina första böcker mår inte så bra, och inte heller lövet och svampen i den nya. Är det så det är att leva i dag eller är de gnällspikar?
Lövet mår toppen, åtminstone i början! Det kunde förresten vara en riktig utmaning för någon mer begåvad berättare än jag att göra en bok där alla mår bra hela tiden. Skulle en sådan berättelse kunna vara intressant att läsa?
Bilderna i Den naturliga komedin får mig att associera till Tove Jansson, Charles Burns ochHayao Miyazaki. Finns någon av dem bland dina inspirationskällor? Eller vilka andra influeras du av?
När jag började rita Den naturliga komedin gick jag ut i skogen och fotograferade från marknivå, och tänkte att det skulle vara utgångspunkten för mina bilder. Jag hade också en tanke att bokens stil skulle påminna om bilderna i östeuropeiska och ryska folksagor. Sedan blev jag lat och började rita utifrån fantasin, eftersom det gick snabbare. Men visst blir jag påverkad av sådant jag ser och tycker om, fast jag ofta har svårt sätta fingret på vad.
Eftersom jag sett så mycket av Tove Janssons bilder under min uppväxt, så vore det nog självbedrägeri att påstå att de inte påverkat min stil. Och det finns en gullighet i Hayao Miyazakis karaktärer, som jag tilltalats av och lånat/stulit.
Du har också gått från rödvitt i Spleenish till blåvitt (och lite rosa) i Skitenoch nu till fyrafärger: svart, vitt, gult och blått. Hur tänker du kring färger?
Det kändes nödvändigt med färger för att få till en fyllighet i bilderna, men att det blev just dessa färger är lite av en slump. Jag är ganska osäker på mitt färgöga och vet aldrig om de funkar eller inte.
Hur påverkar din bakgrund inom grafisk design ditt skapande?
Mindre än förr. När jag började göra serier tänkte jag på varje sida som en fri layout, och inspirerades av posters och xeroxflyers och mina superbegåvade studiekompisar. Nu har jag jobbat med en konventionell seriestil: vill man berätta en klassisk berättelse med flera karaktärer så behövs det ofta rutor och pratbubblor för att läsaren ska hänga med. Om/när jag gör en till seriebok tror jag ändå att jag vill jobba med friare tyglar igen.
Du gör serier på svenska, men dina böcker är också utgivna på finska. Den naturliga komedin är din första bok som också ges ut av ett svenskt förlag. Skulle du säga att din publik är i förstahand finsk, svensk, finlandssvensk eller spelar det ingen roll?
Många finlandssvenskar suktar nog i någon liten vrå av sitt hjärta efter ett svenskt erkännande, hehe. Jag vill såklart att människor i Sverige ska läsa min bok, det känns jättefint om den når ut. Det har också känts bra att få boken utgiven på finska, främst för att den finska översättaren, Sinna Virtanen, är lysande, och det är spännande att se sin text på ett annat språk.
Du kommer från en släkt med kulturella anor–din mamma (Annika Luther) är författare och det var även din farfarsbror (Jörn Donner). Hur har det påverkat dig? Har du tagit del avdebatten om kulturbarn och”nepobabies”och ser du dig själv som en del av den?
Nepobaby-debatten var kul, även om exakt samma diskussion verkar föras i media med fem års mellanrum. Jag har säkert haft nytta av att ha ett efternamn som många finländare känner igen. Med det sagt vet jag inte vad som är mer tröttsamt: ett kulturbarn som förnekar sina privilegier, eller ett som självspäkande avlägger bikt om dem. Min mamma skulle nog resa ragg över att tituleras författare, eftersom hon jobbat som lärare hela sitt yrkesliv.
På Kulturbiblioteket i Stockholm står Spleenish sorterad under ”realism” och Skiten under”humor/satir”. Skulle du hålla med om den distinktionen? Och hur skulle du kategorisera Den naturliga komedin?
Den första boken var kanske realism på ett känsloplan, men inte visuellt eller till sin ton. Jag hoppas att den också kunde kategoriseras under humor. Om jag skulle kategorisera Den naturliga komedin skulle det kanske vara som... klassisk saga med inslag av satir?
Text: Anders Annikas
Läs ett utdrag ur boken här:
Saxat ur:
