John Andersson 1960-2023
6 mars, 2023 Okategoriserade
Serietecknaren och mångårige Galagoveteranen John Andersson har gått bort. Vi minns en originell konstnär i ordets rätta bemärkelse.
Vårvintern 2018 började jag jobba på Galago. Jag var övertaggad och nervös, arbetet med nr. 130 hade precis dragit igång och den nytillsatte ansvarige utgivaren Sofia Olsson hade gått igenom det mesta av materialet som kommit in. Det var dags att sätta ihop det hela. Ett par veckor in i arbetet sticker en Ordfront-kollega in huvudet hos oss i Galago-rummet och säger att jag har besök.
Glad i hågen traskade jag ut till hallen och möttes där av en herre med igenimmade glasögon. Han hade på sig beigea byxor, rutig skjorta och en grön rock. I handen höll han en skrynklig påse från en mataffär. Det var svårt att säga hur gammal han var. Han var definitivt lite äldre. Håret som fanns kvar på sidorna av huvudet hade grånat. Han såg ner i golvet.
Jag hojtade glatt “Hej!” och mannen framför mig började prata. Lågt och monotont men snabbt. Det lät som att han började prata mitt i en mening, som när någon har en inre monolog och plötsligt säger någonting högt ur den. Han började gå mot mig och jag backade instinktivt. Det var inte hotfullt men rejält konstigt. Under den korta stund mannen gick mot mig medan jag backade hörde jag att han pratade om att medverka i Galago. Att han hade varit med i många år. Under Rolf Classon var det si, under “Jonsson och Klenell” var det så. Men han hade alltid beretts utrymme i tidningen och hans serier skiljer sig kanske från mycket annat men det ska väl inte bara bli feministiska serier i tidningen nu “och förresten”, sa han med pekfingret mot mig när jag hade backat nästan hela vägen tillbaka till Galagos rum, “jag ritar inte serier om mens”.
Det var mitt första möte med den sällsamme John Andersson. Under åren som följde skulle John besöka redaktionen många gånger. Innan pandemin kom han förbi inför varje nytt nummer. Han lämnade nämligen alltid original personligen. John höll inte på med inscanning och sådant som hör till vår tid. Han ringde en från hemtelefonen och när man ringde upp svarade han med numret man hade ringt till. Inte förrän coronan satte stopp började John lämna sitt material på distans, han skickade det på posten. Alltid i ett fint pastellfärgat kuvert med mottagare och avsändare handtextat i svart tusch. Ofta var det två bilder man fick och det var väldigt noga i vilken ordning de placerades i tidningen. När han var på besök försäkrade han sig flera gånger om att vi hade förstått ordningen och i kuverten fanns det sedermera en lapp med instruktioner.
John Andersson var en speciell konstnär i ordets rätta bemärkelse. Hans bilder kunde utgå från drömmar och förnimmelser, en jazzplatta eller kanske en film från 60-talet. Rent tekniskt var han en mästare till färg och form. Han målade vackert och absurt. Hans verk påminde mig om Fritz Lang, David Bowie, Dali och Kubrick. Surrealistiska, fantasifulla, filosofiska. Så var det även att prata med John. Det blev många långa telefonsamtal efter det där första lite svajiga mötet. De sista åren i livet började han också använda sociala medier, där han till och från länkade någonting obskyrt eller kommenterade långt på bilder och inlägg. När jag lärde känna honom lite bättre framträdde en ibland lite knepig men alltid vänlig person i direktkontakt med andra sidan.
Det är dit John nu gått vidare. Så som tidvattnet dras bort av månen drogs även Seriesveriges Starman tillbaka in i världsrymdens väv. God natt gamle vän.
Galagoredaktionen via Rojin Pertow
Saxat ur:
