26 oktober, 2022 Okategoriserade
Rojin Pertow om mordet på Jina Amini, serieromanen Persepolis och om att göra mamma besviken.
Ur Galago #154.
Jag har haft samma bakgrund på min telefon i säkert 6-7 år nu. Det är en illustration från Marjane Satrapis moderna klassiker Persepolis. En gång när jag bytte från iphone till android hamnade klockan liksom mitt i bilden så man inte såg tiden så bra. Då vart jag tvungen att redigera den lite så att jag kunde fortsätta ha den som bakgrund. Jag älskar den där bilden och boken den kommer ifrån.
Jag har tänkt mycket på Persepolis på sistone. Från mitten av 80-talet då mina föräldrar flydde från Iran har de inte kunnat åka tillbaka eftersom de är politiska flyktingar, efterlysta av regimen. De har gärna velat åka kan jag tänka mig men de pratade inte så ofta om det. Fram tills nyligen, då jag var hemma hos mamma på söndagsmiddag. “Varför delar du ingenting om det som händer i Iran?” frågade hon mig då. Eller hon sa det inte sådär neutralt, hon sa mer någonting i stil med “hur kommer det sig att du och dina kumpaner inte skriver någonting om Iran!?” Mina “kumpaner” i detta avseende syftar på jag med flera som skriver i vänsterpressen typ. Jag bräkte impotent “jag tror inte på sociala medier-aktivism” och såg i realtid hur min mor i tanken gjorde mig arvslös.
Formellt finns det inga hinder för mig och mina två systrar att besöka Iran eftersom vi bara har svenska pass. Men vi har vår pappas efternamn, vilket i praktiken skulle innebära att vi blir stoppade och förhörda av säkerhetspolisen redan på flygplatsen, kvarhållna i kanske fem dygn och sedan nekade att komma in i landet på något svepskäl. Administrationen i Iran är genomrutten av korruption. En bekant berättade förra sommaren om hur hon var på drogtäta fester i lyxiga mansions i Teheran utan att någon var orolig för sharialagar. Om sedlighetspolisen kom förbi räckte det tydligen att sticka åt dem en €5-sedel. Det som hade förvånat henne mest var att det hade räckt med så lite pengar.
Den 16 september i år arresterades en kurdisk kvinna vid namn Jina Amini i Teheran (hennes persiska namn var Mahsa Amini) för brottet att hennes slöja var för löst knuten. Hon togs till häktet där hon misshandlades till döds av polisen. Sjukhuset hon fördes till la ut ett inlägg på instagram där man konstaterade att Jina var hjärndöd redan innan ambulansen anlänt till sjukhuset. Inlägget raderades snabbt. Detta utlöste en protestvåg mot vilken den iranska regimen svarat såsom är brukligt för skrupelfria skurkstater: nedstängning av internet, världsfrånvända tv-sändningar, alternativa narrativ som är förolämpande uppenbart lögner osv. Efter Jinas död har flera demonstranter dödats av polisen. Vissa av dem har varit barn, 16-17 år.
I dagarna la jag ut några bilder från Persepolis på instagram. Huvudpersonen Marji skickas till Europa av sin familj när hennes släktingar börjar avrättas och försvinna under mystiska omständigheter i händerna på iranska regimen, ungefär i mitten av 80-talet. Min mamma blev glad. Hon hoppas att det är en revolution på gång. På 80-talet var hon peshmergasoldat som stred mot iranska regimstyrkor och nu, för första gången på 37 år, kanske hon får se solen gå upp över Zagrosbergen igen. “Jin, jiyan, azadi” är ett kurdiskt slagord som använts mycket i protesterna efter Jinas död. Det betyder “kvinnan, livet, frihet”.
Saxat ur:
