De vill att vi ska bli desillusionerade

8 september, 2022  Okategoriserade

Galagos chefredaktör Rojin Pertow skriver inför valet om politisk kamp och sprängkraften i att faktiskt göra något. Man måste få känna att man vinner lite för att orka fortsätta.

År 2016 var ett speciellt år i världshistorien. Det omnämns då och då som året då den stora attitydförändringen gentemot flyktingar skedde i Sverige. Innan dess hade opinionen varit (försiktigt) positiv till invandring och öppna era hjärtan-retoriken härskade. Därefter hade vi rekordmånga asylsökande och folk bara “nej men nu är det för många som behöver hjälp”. Det var väl inte exakt så de sa men det spelar ingen roll, det är konsekvensen som räknas. Samma år valdes Trump till president och västvärldens hela socialliberala etablissemang tappade monoklarna i bestörtning. Det som blev bestående var dock inte nödvändigtvis hans politik utan den så kallade alt-right-falangen av högertyckonomin, som då åtnjöt sin bästa placering i kulturkriget. Kulturkriget var väl nog så etablerat även innan det, då värderingsfrågor i stil med “antal kvinnor i bolagsstyrelser” kändes piggare än fördelningspolitik.

Men med 2016 passerade vi en slags point of no return. Att placera sig längs med GAL-TAN-skalan (ett annat ord för kulturkrig) blev det självklara och centerpartiet började betraktas som någonting bra för att de inte öppet höll på med rashygien. Jag är här för att tala om för dig att det var ett ödesdigert misstag. Centerpartiet är det värsta som finns. 

Eller, de är lika illa som alla andra borgerliga partier, oavsett attityden gentemot invandrare. Om man är socialist förstår man rasistiska attityder som sammanhängande med samhällsekonomin. Ökande klassklyftor skapar oro i hushållen. Man värnar det lilla man har och man blir rädd för att det ska tas ifrån en. Många förstår att det är de rika som roffar åt sig allt. Men vissa har närmare till att se alarmistiska siffror på vad invandring kostar och tänka “de pengarna kunde ha gått till oss istället”.

Det är tråkigt att det blir så, men sannolikt skulle även dessa sluta tänka så mycket på invandrade om oron för samhället och framtiden kvästes med hjälp av en generös offentlig sektor. Är det någonting borgare hatar så är det minskade klassklyftor och en generös offentlig sektor. Klart att det finns vanliga eugenik-rasister också, som är rasister oavsett hur mycket de betalar i skatt. Den sortens rasism känner ironiskt nog inga gränser, fattig som rik kan drabbas av esoterisk skallmätar-fetish.  

"Är det någonting borgare hatar så är det minskade klassklyftor och en generös offentlig sektor"

Framtiden var det ja. Det är klart att det kommer en framtid, frågan är väl snarare hur jorden kommer att fördelas i den. Efter värmerekordåret 2018 läste jag en artikel om att musslorna i vissa delar av Kalifornien blev tillagade i sitt skal för att det var så varmt i havet. Fortsätter vi med rovdriftskapitalism kommer det där bara att bli värre. Detta vet alla, även rovdjuren själva. Men de räknar kallt med att de får det kallt, medan det globala syd blir obeboeligt. I Stockholm är trafikborgarrådet miljöpartist. Man hade kunnat tänka sig att han vill jobba hårt för en bilfri innerstad, upprustning och subventionering av kollektivtrafiken, bättre cykelmöjligheter. Ja sånt man kan göra som grönt trafikborgarråd i en storstad. Men nej, trafikborgarrådet i Stockholm älskar framförallt elsparkcyklar.

Föreställ er att året är 2052, ännu en skörd totalförstörd av den brutala torkan. En familjefar står på åkern och gråter högt. Lyfter armarna mot himlen och ropar förtvivlat “om jag bara hade tagit en Voi istället för bilen!”. Miljöpartiet, från en takterrass i Stockholm där de odlar tomater i pallkragar ropar tillbaka: “om du bara hade tagit en Voi istället för bilen!”.  

Det är lätt att hänge sig åt någon slags ironiförgiftad nihilism när man känner att det enda man kan göra som individ är att inte flyga den där enda flygresan och se till att återvinna juiceflaskorna nu när de försetts med pant. Men ändå så skenar alla siffror på allt. För det spelar ingen roll att man gör de där sakerna. De är bara ännu en nyans av kulturkrigs-positionerande. Det känns som att vanligt folk inte kan påverka världens tillstånd åt något håll. Jorden är i klorna på Big Capital och de är ansiktslösa och oåtkomliga. 

"Det är lätt att hänge sig åt någon slags ironiförgiftad nihilism"

Så vill de att vi ska tro, att vi ska bli desillusionerade. De vill inte att du ska veta att det inte behöver vara så. Håller kommunen på att sälja ut en skola eller idrottshall till någon riskkapitalist där du bor? Gå ihop med grannarna och protestera. Skicka så många jobbiga frågor till ansvariga att de måste skjuta fram projektet hela tiden. Blockera vägarna fysiskt, ockupera byggnaderna. Ett inspirerande exempel är alla nimbys (“not in my back yard”-personer) i området där jag bor, som i många år lyckats hejda stadsdelsförvaltningens planer på att förtäta området. Det suger förstås, men de visar att det kan göras.   

Du som person kan göra någonting utan att behöva gå via riksdagen, även om byråkratin vill få dig att tro att du inte kan det. Nyckeln ligger i att göra saker tillsammans. Ett samarbete behöver inte nödvändigtvis betyda att gå med i en förening med ordförande och stadgar, även om det förstås fyller en viktig funktion. Det kan också vara ett lite diffust sammansatt nätverk som format sig utan att någon riktigt dragit ihop det, som upplöses direkt efter man fixat det man ville fixa. Det behöver inte vara någonting stort direkt, som att förändra Sveriges fördelningspolitik. Det räcker till en början med att förhindra att någonting fint rivs eller att vårdcentralen läggs ner. Man måste få känna att man vinner lite för att orka fortsätta. Så för all del, rösta nu när det snart är val. Men organisera dig också.  

Kamratligen,
Rojin Pertow
Chefredaktör

Rojin Pertow
Rojin Pertow

(Kylskåpsbilden i topp är plockad från Ulrika Linders bok Återvinningscentralen.)


Saxat ur:




aktuella grejer

Mer grejer »

aktuella böcker

Den sjunde vännen

Sara Granér

Äntligen är Sara Granér tillbaka med en smart, späckad och rolig serieroman! Den sjunde vännen är en vild, associativ och fantasifull historia om mänskligheten, språket, evolutionen och urtida sorkar. Utkommer november.

Läs mer om boken »

Alla böcker »

prata med oss

Tidningen

Rojin Pertow Stortorget 1, 111 29 Stockholm Mail: rojin.pertow[at]ordfrontforlag.se

Förlaget

Sofia Olsson Stortorget 1, 111 29 Stockholm Telefon: 0704-10 20 86 mån-tors kl 9-15 Mail: sofiao[at]ordfrontforlag.se International rights Alessandra Sternfeld, AM Book Mail: alessandra[at]am-book.com

Kundtjänst

Prenumerationsärenden Nätverkstan Ekonomitjänst galago@natverkstan.net Telefon: 031-743 99 05 (tis-ons kl. 9-12)