1 april, 2021 Okategoriserade
– Det är så typiskt: när en marginaliserad grupp äntligen får rättigheter tycker någon annan att gruppen gått "för långt", säger Elias Ericson.
Elias Ericsons nya bok Diana & Charlie handlar om två tonåringars försök att förstå sig på vänskap, kärlek och psykisk ohälsa - och hur en egentligen ska överleva i den här världen som ung hbtq-person. Tempot är snabbt och ångesten stark. Relationerna, tankarna och känslorna är det allra viktigaste.
– Det är en queer berättelse som inte är här för att utbilda utomstående om vad hbtq är, utan tar det ett steg längre och låter queera karaktärer få vara mer än bara sin marginalisering. Mitt mål var att skildra komplexa karaktärer och känslor på ett trovärdigt, respektfullt och engagerande sätt säger Elias.
Elias berättar att han älskar svenska seriers skildringar av grå deppig vardag, men tilltalas också av de snudd på melodramatiska känsloskildringar som är typiska för japanska serier. Elias tycker att det Galagoserier och manga har gemensamt är väl att de ofta fokuserar på hur saker känns snarare än hur de fysiskt ser ut. Han är mest intresserad av vad som pågår på insidan av karaktärer, vilket han tror märks i Diana & Charlie.
– Även skönlitterära böcker har influerat mitt berättande. Böcker som fokuserar på starka, råa känslor och har något kaosartat över sig som jag dras till. Jag ville åt den känslan i Diana & Charlie: karaktärerna är ständigt uppe i ett rus och liksom ramlar igenom berättelsen.
Boken är starkt influerad av musik, mestadels The Cure, The Smiths och Morrissey. Karaktärerna är i en ålder och subkultur där musiken betyder allt och blir både en tröst och en identitet. Morrisseys politiska åsikter nuförtiden gör mig förresten oändligt ledsen, men hur mycket jag än vill stöta bort honom så har han influerat boken starkt och varit viktig för mig under formativa år.
"Självklart har det gjorts framsteg"
Transrättigheter och kampen för ens rättigheter är ett ämne som genomsyrar boken vilken utspelar sig i början av 10 - talet, då transpersoner i Sverige fortfarande behövde sterilisera sig för att ändra juridiskt kön. Karaktärerna ses i en scen demonstrera emot den lag som år 2013 togs bort.
– Så självklart har det gjorts framsteg! Dock ser vi på senare tid tyvärr backlash som reaktion på att transpersoner fått leva friare. I slutet av mars 2021 drevs transfientliga lagförslag i 20 olika Amerikanska stater, till exempel att minderåriga transpersoner ska förbjudas hormonblockerare. Det är viktigt att vi fortsätter att vakta de rättigheter som tagits, annars kan de försvinna även i Sverige. Gällande framtida transrättigheter hoppas jag exempelvis på att ickebinära transpersoner ska erkännas juridiskt och att transvården ska förbättras: vårdköerna nu är så långa att folk dör i dem. Det är inte värdigt. Kritiken att transvård skulle gå "för fort" är sällan kopplad till verkligheten.
Vad gäller skildringen av transpersoner i kulturen idag och sina förhoppningar inför framtiden säger Elias att han som tonåring sökte som besatt efter hbtq-skildringar och behövde söka sig till obskyra onlineserier för att finna något som skildrade transpersoner. Närvaron av realistiska transkaraktärer i mer lättåtkomlig media nuförtiden är något som glädjer Elias. Särskilt när det är en stor mångfald av olika transkaraktärer.
– Pose (amerikansk tv-drama, reds. anm.) gjorde det fantastiskt, där är det liksom inte bara en hbtq-karaktär, utan nästan alla roller! Jag kan ibland känna mig frustrerad över att jag har ett ofrånkomligt ansvar att utbilda, som jag inte haft om min bok handlade om cishetero-karaktärer. Det finns inte så många berättelser om transpersoner i media, och det ger de berättelser som finns ett tungt representativt ansvar. Oavsett hur lite jag vill se boken som ett utbildningsmoment så kan den i verkligheten bli det. Jag törstar efter att se fler transkaraktärer som tillåts vara mer än en lärorik närvaro som ska utbilda publiken om trans. Dock är det är självklart också viktigt att se verkligheten: en negativ skildring av en marginaliserad grupp kan ha förödande konsekvenser. Medial representation spelar roll.
"Synlighet i reklam betyder inte att vi uppnått jämlikhet, det betyder att vi ses som en köpstark grupp"
Med serier som Pose som exempel på verk där transpersoner skildras som huvudkaraktärer och inte bara weirda biroller menade för humor hoppas Elias på både större mängd och variation när det gäller transskildringar i media.
– Mer media om, för och av transpersoner, tack! Jag hoppas både på historier som fokuserar på och hyllar hbtq-kultur, och på historier där fokus inte ligger på att huvudkaraktären är trans utan nåt helt annat, typ att hen drömmer om att bli världens bästa krukmakare. Eventuella cishetero-manusförfattare som vill ha hbtq-karaktärer i sina filmer bör se till att involvera faktiska hbtq-personer både bakom och framför kameran. (Hej filmskapare, call me!)
Jag hoppas också på att hbtq-communityt slutar acceptera företags försök att profitera på oss á la "sälj grej med gay", som en representation att vara tacksam för. Synlighet i reklam betyder inte att vi uppnått jämlikhet, det betyder att vi ses som en köpstark grupp. Inkluderingen av en transkille i en reklamfilm för herrakhyvlar ska inte misstas för att det fåtts någon sorts juridisk rättighet. Representation i media är absolut viktigt för vårt communitys välmående, men vi lever också i verkligheten, och det är där majoriteten av kampens fokus bör ligga.
Elias Ericsons Diana & Charlie släpps i april!
Christoffer Kristensen praktikant@ordfrontforlag.se
