14 september, 2020 Böcker, Nyhet
Hur ska man någonsin hitta rätt i livet? Vad händer om man hittar rätt, men tappar bort sig igen? Och vad är egentligen grejen med seriemördare? Galago har intervjuat Coco Moodysson om nya boken Mörkt album.
Galago: Hur var det att rita Mörkt album? Berätta om processen!
Coco Moodysson: En lång uppförsbacke innan jag hade kommit på hur det skulle vara men då gick allt ganska snabbt, tog bara ca två år. Jag skrev först en väldigt rörig manusversion, städade upp den flera gånger, tecknade allt i blyerts och sen tuschade jag ovanpå skisserna.
G: I berättelsen kämpar huvudpersonen med skrivkramp. Speglar det dina egna erfarenheter av att skapa? Vad är det som gör att skrivkramp slutligen släpper?
CM: Ja, boken handlar ju om mig så jag antar att det var det jag led av. Ordet skrivkramp låter ganska sorgligt. Fast det kanske var just så det var, sorgligt och lite tragiskt. Det är något pinsamt och komiskt med att sitta och försöka och försöka men det blir inget. Jag vet inte hur man blir av med skrivkramp, men jag tror att många underskattar betydelsen av att ha lugn omkring sig när man ska göra en bok, rita, göra låtar etc. Och då menar jag inte bara att kunna stänga en dörr om sig utan att hela tillvaron fungerar någorlunda bra.
G: Ett återkommande tema i Mörkt album är psykiskt illamående inom kärleksrelationer och familj. Hur kändes det att skriva om dessa ämnen?
CM: Ganska svårt till en början, jag försökte vara noga och tänka efter hur jag skulle formulera mig, av hänsyn till de inblandade. Psykisk ohälsa är ju i sig ett svårt ämne att göra serier om, det sista man vill är att det liknar en pedagogisk skrift från Socialstyrelsen. Det gäller nog alla serier i och för sig, oavsett ämne.
G: Vem och vad inspirerar dig?
CM: Mina förebilder är Robert Smith, Barbro Lindgren, Lasse Åberg, Sigrid Combüchen och Cezinando. Alla The Cure-konserter jag varit på de senaste åren. Att åka till historiska platser. Släktforskning. Att gräva ner mig i olika intressen och genom dem komma in i olika världar. Just nu är jag till exempel väldigt intresserad av husbilar av van-modell. Då tar jag reda på allting om dem, läser på om värmesystem och motorer, kollar folks åsikter om olika modeller på nätet och gör utflykter till bilhandlare för att provköra. Allt det där sätter igång hjärnan och letar sig in i serierna på ett eller annat sätt.
G: Har din teckningsstil och metod förändrats sedan du började rita serier? I så fall, hur?
CM: Jag tror det. Tidigare var jag väldigt noga med detaljer och vräka på med massa svart, det gillar jag inte alls längre. Nu vill jag att det ska vara enkelt och gå fort. Jag har helt övergett pennor och gått över till stålstift, pensel, flytande tusch och olika bläck. Egentligen vill jag ha en ännu enklare stil, hoppa över skissandet, men det är svårt att få ordning på historien då. Men det är mitt ideal, att bara rita utan en massa planering. När jag gjorde Mörkt Album kollade jag mycket i boken Vater und Sohn av den tyska serietecknaren Erich Ohser. Han är en av mina absoluta favorittecknare.
G: Vad är det med seriemördare som är så beroendeframkallande?
CM: Just seriemördare är jag inte beroende av, däremot av att läsa förundersökningsprotokoll om grova brott. Det som slår en är hur många dysfunktionella och vilsna människor det finns i världen. Men att läsa förundersökningsprotokoll är inget jag rekommenderar, man får en ganska mörk syn på livet.
G: Och vad är polisyrkets dragningskraft? Vill du fortfarande söka till polishögskolan?
CM: Jag skulle gärna ha ett arbete där jag gör mer nytta, det saknar jag från tiden då jag jobbade inom vården. Att bekämpa brott är ju trots allt mycket viktigare än att rita serier. Dessutom är jag en person som gillar att vara fysiskt aktiv, att sitta vid ett ritbord är lite för stillsamt för mig och jag blir lätt rastlös. Men jag kommer inte att söka igen, jag härdar ut med serierna och gör actionbetonade saker på min fritid istället.
Mörkt album finns i butik den 21 september!
Daniela Lillhannus
praktikant@ordfrontforlag.se
Kolla in:
