"Det bästa ligger
framför oss"

7 december, 2018  Okategoriserade

Håkan Juholt om kollektiva drömmar, Island och Elvis Presley.

AV KAROLINA STENSTRÖM

I den nerviga väntan på både jultomten och en ny statsminister bjussar vi på den superlyxiga intervjun med Håkan Juholt som publicerades i förra numret av Galago. Vi bad Karolina Stenström söka upp den sista vänstersossen, ljuset, the one that got away, meme-farbrorn tillika Sveriges ambassadör på Island: Håkan Juholt.

Det finns redan två tjocka böcker och mängder av intervjuer om Juholt-månaderna 2011-2012, då Juholt tillträdde som Socialdemokraternas partiledare och försvann. Så jag pallar inte snacka om det. Efter 22 år i riksdagen tog han den 11 september 2016 avsked klädd i en svart YOLO-tröja. Idag är han Sveriges ambassadör på Island.

”Det dagliga arbetet handlar om att knyta Sverige och Island närmare varandra, från högsta politiska nivå till fotbollsspelare, schackspelare, författare och historiker”, säger Juholt på Messengers videochat. Han är i Reykjavik, jag i Hultsfred.

Linjen är så knackig så jag vet inte om jag ska fejka mina egna inlägg i den här texten. Om jag ska låtsas att vi har en dialog, att jag säger saker till Juholt som jag vill säga, men inte får fram. Han berättar om Bergman-vecka och julmarknad där han står med en julbock och serverar glögg. Han visar upp en penna i Messenger-fönstret.

– Vi satsar på trähusexport från exempelvis Hultsfred. För det ändamålet har tagit vi fram den här officiella pennan. I trä. När man ser den ska man tänka Sverige, svenska trähus, svenska ambassaden i Reykjavik.

K: Apropå trä, så tänkte jag prata med dig om Virserums konsthall. Du talade där, på invigningen av en utställning om ungas villkor på landsbygden. De firar 20-årsjubileum i år förresten. Hur kom du i kontakt med konsthallen?

H: Virserums konsthall är ju ett begrepp, en stor inspiration. Jag tror att jag har varit med från första början.  Och det bara dyker upp mitt i skogen! Man svänger förbi min morfar Arvid Kjellströms Dacke-staty på torget och nerför backen och så bara öppnas den här nya världen som stärker mig som människa och vidgar mina vyer på ett så fantastiskt sätt. Varje gång jag kommer dit så slås jag av: Kan detta verkligen finnas i ett så litet samhälle?

K: Ja, det kanske skulle vara omöjligt egentligen.

H: Det ska nog rent logiskt sett vara omöjligt, ja. Det tror jag. Det är väl fint att logiken inte får styra.

K: Jag läste att du sagt att du tror att Sverige kommer att bli en teknokrati ganska snart. Är teknokratin med sin byråkrati immun mot konsten?

H: Konsten är inte rationell, den talar till våra känslor och dem kan inte en teknokrati vaccineras mot. Jag är övertygad om att det är farligt att ta demokratin för given. Jag tror att demokratin är så mycket mer än rätten att få delta i ett allmänt val vart fjärde år. Det jag varnat för är att det kan vara så att vi väljer bort demokratin så som vi känt den – baserad på folkrörelse, att människor kommer samman och diskuterar hur samhället ska förändras – till förmån för ett expertstyre. Vi låter yrkesutbildade så kallade experter sköta verksamheten – läkare sköter sjukhus, officerare sköter försvaret, polisen sköter polisen. Och sköter de den inte bra, ja då sparkar vi dem och anställer nya experter. Men vi blandar aldrig in medborgarens värderingar i skötseln av samhället.

Parallellt med detta ser vi USA:s president väljas med budskapet ”Jag är inte politiker”. Han tar alltså avstånd från det som är demokratins grund, nämligen ideologierna. Allt det här – att vi inte engagerar oss i värderingsburna ideologier, att vi har en tilltro till experter som vi kan sparka eller låta vara kvar och att vi väljer politiska ledare som markerar distans till politiken – innebär att vi byter demokratisk modell. Nu åligger det dock inte mig som ambassadör att föra det samtalet.

K: Du pratar ofta om framtidstro och visioner. Hur förmedlar man framtidstro?

H: På den tiden när jag var politiskt aktiv så försökte jag i olika sammanhang lyfta fram betydelsen av att bjuda in medborgaren på en resa in i framtiden och erbjuda kollektiva drömmar. Om du fråntas möjligheten till kollektiva drömmar, så blir du utlämnad endast till drömmarna du kan åstadkomma på egen hand, vilket inte sällan är oroliga tankar. ”Kommer pensionen räcka? Kommer det finnas jobb här? Kommer det finnas sjukvård när jag behöver den?” Man tänker kanske att man kommer att bli lämnad därhän i framtiden. Och då ligger det helt plötsligt väldigt nära till hands att titta på sina medmänniskor som konkurrenter. ”Om jag ska klara mig själv, då har jag inte råd med dig och dig och dig”. Men om man tror på att framtiden blir bättre – för självklart stannar inte utvecklingen år 2018 – så säger det också att vi behövs allihop för det vi vill åstadkomma i framtiden.

K: Här i Hultsfred med omnejd så försvinner mer och mer service, tågtrafik läggs ned eller satsas inte på, vilket ger en känsla av att det kanske inte kommer att vara möjligt att bo kvar här på sikt. Hur ger man människor framtidstro här?

H: Ibland sprids domedagsuppfattningen att det bästa har varit. Det är fel. Det bästa ligger framför oss. Våra barn kommer få mycket bättre sjukvård än vad vi fick. Vi kommer få mycket bättre äldreomsorg än våra föräldrar. Samhället kommer att utvecklas. Inte bara tekniskt, också vi människor skalar bort det sämsta och lägger till det bättre. Men det gör sig inte självt, det är inget självspelande piano. Det självspelande pianot innebär fortsatt klimatförstörelse, ojämlikhet, rovdrift och djungelns lag. Men när vi människor, på vilket sätt vi än väljer att organisera oss, lägger oss i  samhällsutvecklingen, då blir det bättre.

Därför handlar framtidstro om att beskriva en bild av hur man ska ta sig till nästa utvecklingsfas. Människor måste få möjlighet att se att framtiden inte är hotfull, utan lockande. Annars lämnas vi helt till oss själva, till  att rusta oss. I en sådan miljö uppstår främlingsfientlighet, växande orättvisor, egoism. Då känner sig människor övergivna. Och känner man sig övergiven utan framtidstro, ja då kommer rovdriften in. Friheten att få se fram emot, istället för att frukta, morgondagen är nog humanismens och demokratins viktigaste uppgift.

Och känner man sig övergiven utan framtidstro, ja då kommer rovdriften in. Friheten att få se fram emot, istället för att frukta, morgondagen är nog humanismens och demokratins viktigaste uppgift.

Jag försöker säga något men det försvinner någonstans på vägen till Island. Håkan fortsätter:

H: Man hade för fan bättre kontakt med månen på 60-talet än vad vi har här idag. Men jag berättar lite bara så får du se om jag säger nåt intressant. Jag har många goda vänner i Hultsfred och vet att det byggs ett nytt äldreboende där. Jag hoppas att Hultsfred blir först i Sverige med ett rock’n’roll-äldreboende för generationen som hade sina bästa partys när ABBA slog igenom 1974. Istället för vävstolar så finns det instrument och en liten studio där man kan spela in en skiva. När du kommer till ett äldreboende, utöver omsorgen och tryggheten, så handlar ju väldigt mycket om att återuppleva sina bästa stunder, få njuta av dem. Det ska vara inrett med rockaffischer, LP- och CD-skivor. Man kan säga ”den där skivan hade jag, den där konserten var jag på” om man kommer ihåg det.

K: Det är en jättebra idé. Någon kanske snor den och lägger en motion i Hultsfreds kommunfullmäktige. På din Facebook så är det mycket bakning och sillinläggningar och fotbollsevent där du står i fotbollskläder och tar straffar. Det är ganska mysigt allting. Har du tänkt igenom innan hur du vill framstå eller är det mer spontant?

H: Nä, jag har en tanke bakom det. Som du märker så är det personligt, men inte privat. Bilden jag vill förmedla är en folklig och hårt arbetande ambassad. Det ska vara hjärtligt och inbjudande.

Vi lägger på och bestämmer att vi ska höras senare. Jag cyklar till jobbet och tänker på att Juholt lyssnade på Elvis What now, my love? dygnet runt 14 dagar i sträck efter sin skilsmässa. Tills grannen en dag kom och sa ifrån. När Juholt ringer nästa gång är jag på jobbet på Hultsfreds bibliotek, där det är över 30 grader varmt och personal och besökare går omkring som svullna lik.

K: Vilken är din favoritlåt med Elvis? Är det någon särskild av hans låtar som passar bra att lyssna på just nu?

H: Elvis var ju en underhållare, ingen politisk protestsångare. Hans artistiska höjdpunkt måste vara den humanistiska If I can dream, som las till i hans tv-show 1968 efter morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy. Elvis sjunger för det amerikanska folket och världen: ”If I can dream of a better land, where all my brothers walk hand in hand. Tell me why, tell me why can’t my dream come true?” Och vi är fångade i ett moln av så mycket vrede. I TV-showen släpper han helt kontrollen, går in i låten och står och vevar med armen och flaxar och far och man känner att det här nästan är en predikotext för honom. Han är som en sydstatspastor i denna tv-show när han höjer armen som en hälsning om frälsning och vädjan om försoning.


”Jag ska korta ner det här” säger Håkan flera gånger och sen kommer det ändå ett långt tal. Agiterande, retoriskt övertygande. Det är som att han har samlat anekdoter eller förberett en dramaturgi kopplad till olika teman. Så fort han får en fråga hamnar han i talarstolen, i strålkastarljuset. Och alla andra står tysta i mörkret, till exempel jag. Han säger inte ”eeeh”, stakar sig mycket sällan, det är få utfyllnadsord men mycket upprepningar. Han verkar gilla att stapla många ord av samma ordklass på varandra. Och att upprepa en viss ordföljd, som man gör i dikter och sånger. ”Jag är fångad av fenomenet Elvis, jag är fångad av rösten, jag är fångad av artisteriet”.

K: Jag har i flera intervjuer hört dig prata om att du ”inte ingick i klegget av journalister, politiker och påtryckare som umgås i bastun” och att du verkligen inte gillar mingel. När du beskriver ditt jobb som ambassadör, så verkar det innehålla en hel del mingel och socialt umgänge. Kan du förklara vad klegget är i förhållande till det du sysslar med på Island nu?

H: Det är alldeles uppenbart att jag stötte på en maktelit, en adel bland politiker och journalister som kände varandra väl, som gick på samma cocktailpartyn, som kanske till och med ägde hus tillsammans utomlands. Efteråt har jag ju fått det där ganska bra kartlagt. Jag visste inte om att de såg ut på det sättet, men det finns alltså nätverk av människor som lever av varandra, förser varandra och också själva känner att de utgör makten, eliten. Det är en form av adel och jag ingick inte i den.

Det var ett mycket tydligt klassförakt. För dem var jag en dånande, lätt överviktig man med mustasch från landsbygden, som helt plötsligt gjorde anspråk på att bli Sveriges statsminister. Snabbt trädde en författare, eller ja, en kommersiell deckarförfattare, fram och sa ”jag vill inte leva i ett land som styrs av en Åsa-Nisse”. Jag kallades Fleksnes på Sydsvenska Dagbladets ledarsida. Och det gick på bara några veckor. Alldeles oavsett om jag var en av de få politiska ledarna som hade kompetens att skriva mina egna tal, så var det ändå väldigt viktigt att måla upp en bild av mig som någon som knappt kunde skriva sin namnteckning. En trallande bondläpp som de inte hade kontroll över, därför att jag bars fram av ett annat mandat. Jag hade en kombination av ett folkligt stöd och en intellektuell skärpa där jag faktiskt själv kunde formulera den politiska uppgiften och det var de inte vana vid. De kunde inte styra mig, de hade inga hållhakar på mig och då fanns det bara ett sätt och det var att ta ära och heder av mig, dra mig i gruset och förlöjliga mig. Det är ett klegg.

Det var ett mycket tydligt klassförakt. För dem var jag en dånande, lätt överviktig man med mustasch från landsbygden, som helt plötsligt gjorde anspråk på att bli Sveriges statsminister. 

K: När en bor på en mindre ort, som Hultsfred eller Oskarshamn, så kan det vara svårt att vara annorlunda. Det är inte så mycket som krävs för att en ska uppfattas som konstig. Hur har du känt av det?

H: Ja, så är det naturligtvis. Jag var tidigt betraktad som en lillgammal politiker med mustasch, redan i 15-årsåldern om jag ska vara ärlig. Som hade portfölj och säkert manchesterkavaj ibland. Jag var heller aldrig en del av trender och innegäng, men jag har alltid mötts av respekt. Jag har gått min väg och jag har aldrig känt mig uttittad eller baktalad mer än på det sätt som man ska bli baktalad som ledande politiker. Jag har alltid känt värme och omtanke från min hembygd. Alltid..

K: Många kanske vill gömma sig av rädsla för att råka ut för drev. Minsta lilla sak kan förstoras upp och spridas och förvrängas snabbt.

H: Ja, vi lever ju i en tid av ständiga folkdomstolar. Det är en nedåtgående spiral i vår relation till varandra där energin och kraften verkar komma väldigt mycket ur att hitta en svaghet eller en brist hos någon istället för att hitta styrkan och det goda som finns i varje människa. Kvällstidningarna har anställda insändarskribenter. De kallas visserligen krönikörer, men de uttrycker sig inte mycket mer begåvat än vad de flesta som kommenterar på sociala medier gör.

Juholt pratar fortare och fortare. Jag tolkar det som att det börjar bli dags att avsluta. Han måste hålla på med ambassadörssaker och jag måste hålla på med bibliotekssaker, hjälpa människor att  skriva ut kontoutdrag, kopiera elräkningar och kanske låna ut böcker.

K: Har du något boktips?

H: Jag har precis läst färdigt Jón Kalman Stefánssons roman Fiskarna har inga ben. Han beskriver livet i Keflavik över olika tidsperioder. Man känner att författarens näring kommer ur det här karga vindpinade landskapet. Kontrasterna som är på Island. Du kan åka till områden där landet sett precis likadant ut i många tusen år, utan någon beröring av mänsklig hand. Du kan gå i det lugnet och samtidigt mötas av ett vulkanutbrott där jorden exploderar.

Förresten, vänta nu, är det Fiskarna har inga fötter? Vänta lite, så det blir rätt, det kan nog fan va fötter den heter, Fiskarna har inga fötter.

Dagen efter intervjun ska jag spela på Joe Hill-gården i Gävle. Det är solkurvor på Stångådalsbanan, okänt fel utanför Norrköping, banarbete i Stockholm. Många tåg, många aktörer. Jag skriver under resan, kommer fram till sist, tjugo minuter före spelningen. Dagen efter är tåget från Gävle till Stockholm två timmar sent. Jag delar vagn med Vänsterns partiledare. Undrar om han sitter och förbannar utförsäljningen av järnvägarna. Eller drömmer om en bättre värld. Kanske båda.

Jag lyssnar på If I can dream i olika versioner om och om igen, ser på människorna runt mig i vagnen. På resa in i framtiden, alla är ju det alltid och mitt problem kanske är att jag omöjligt kan förstå hur allting kan gå så trögt, att det är som att jag bara går och väntar på att fördämningarna ska brista och framtiden ta oss med på en jättevåg till den tidpunkt där all my brothers and sisters walk hand in hand för nu orkar jag inte vänta längre på att rasism och sexism och kommersialism blir ett lager i berggrunden omslutet av kambrium, blir inkapslat i berget, det där ihärdiga, karga, så som Juholt beskriver det isländska landskapet, det som förblir orört, sånt som vi kapslar in använt kärnbränsle i och kör ner i underjorden i Oskarshamn och som aldrig får sippra ut.

Signalfel, vagnfel, spårfel, jag kan acceptera allt det där på Kustpilen och X2000, men mänskligheten har inte tid med sånt, vi måste fram nu, vi kan inte missa jättevågen för att, inte vet jag, nån har gjort en låt som heter Rulla garn, vi kan inte förnedra oss mer genom en flyktingpolitik som liknar Processen, vi kan lämna allt det där vi kommer skämmas för i framtiden redan nu, vi kan släppa taget och med vår fria hand kan vi ta tag i någon annans (jag kanske inte klarar det för jag har lite svårt för sånt, men bildligt kan jag absolut hålla en okänd människa i handen).

Karolina Stenström
Karolina Stenström är skribent och musiker
Illustrationer: Fabian Göranson

Texten publicerades i Galago nr 132, september 2018.


Saxat ur:




aktuella grejer

Mer grejer »

aktuella böcker

Göteborgssyndromet

Sanna Kullin

Göteborgssyndromet är en serieroman om att glömma bort hela sitt liv till förmån för en fantasi. Med stor humor och underbart svängiga 70-talsdoftande bilder tecknar debuterande Sanna Kullin både en bild av Göteborg och av att famla omkring i livet som 20-någonting. Utkommer 23 januari. Recensionsdag 29 januari.

Läs mer om boken »

Äventyr för 9-12!

Klara - Tvättbjörnarnas stad

Fabian Göranson

Nytt spännande äventyr från Fabian Göranson! Tvättbjörnarnas stad är första delen i en trilogi om Klara. Den är ett storslaget äventyr bland förfallna hus, sjaviga människor och onda ingenjörer. Det är en värld där gäng av utklädda gatubarn strider mot varandra men där de största hotet egentligen är vuxenvärlden med den fanatiske doktor Nuragen i spetsen.
Utkommer 24 januari. Recensionsdag 30 januari.

Läs mer om boken »

Kattflickan och andra berättelser

Anneli Furmark

I fem sällsamma noveller skildrar Anneli Furmark stilla uppbrott genom livets alla skeden. Med den känsla för färg, stämning och humor som bara Furmark har berättar hon om det stora i det lilla. Om frukostflingor, skräck, tegelhus och prydnadsföremål – om kärlek, krig och fred. Och om död. Utkommen.

En verklig pärla för Anneli Furmark-fantaster /.../ Det är Furmarkskt gåtfullt och med sedvanlig hyperkänsla för vardagsdetaljerna som nålar fast berättelsen, allt mot en fond av ett lika signifikant och starkt landskapsmåleri.

Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren

Läs mer om boken »

Alla böcker »

prata med oss

Tidningen

Rojin Pertow, chefredaktör Stortorget 1, 111 29 Stockholm Mail: rojin[at]ordfrontforlag.se

Förlaget

Sofia Olsson, förläggare Stortorget 1, 111 29 Stockholm Telefon: 0704-10 20 86 mån-tors kl 9-15 Mail: sofiao[at]ordfrontforlag.se International rights Alessandra Sternfeld, AM Book Mail: alessandra[at]am-book.com

Kundtjänst

Prenumerationsärenden Nätverkstan Ekonomitjänst galago@natverkstan.net Telefon: 031-743 99 05 (tis-ons kl. 9-12)