4 juni, 2018  Övrigt

 
Fråga Wanloo!
Galago-darlingen Johan Wanloo har en gång för alla gjort upp med kulturarbetargnället. I en uppmärksammad krönika i nättidsktiften Ada går han till frontalangrepp mot uppgivna serietecknare. Han kallar sig de bittra serietecknarnas nemesis och biter ifrån mot det trötta tugget kring att seriebranschen är så jobbig att vistas i. Han har helt enkelt blivit gubben som svarar “ja vad fan trodde du?”. Det är nästan så man börjar tro att han lagt sig till med en entreprenöriell borgarslagsida. Men är det inte skitsvårt att lyckas som serietecknare då? Och hur kommer man med i Galago? Hur blir man bra? Berätta hur man ska göra, Obi Wan-loo, du är vårt enda hopp. Vi bad er läsare att ställa frågor på temat och Johan Wanloo att svara på dem.
Det skulle vara kul att höra hur det var för dig när du startade din serietecknar-karriär Johan. Upplevde du omedelbar succé eller stötte du på motsträviga redaktörer som inte begrep sig på genialiteten i dina tecknade alster?
Jag stöter än idag, 32 år efter att min karriär startade, på motsträviga redaktörer som inte begriper sig på genialiteten i mina tecknade serier. Om man inte är närmast utomjordiskt begåvad och charmig kommer man stöta på motstånd hela tiden. Jag har hört talas om nån slags räkmacka man ska få glida fram på men ännu har jag inte sett skymten av den.
En dålig dag kan det kännas som jag blivit uppäten och utskiten av den här branschen. En bra dag kan exakt samma erfarenheter få mig att känna tacksamhet eftersom jag fått lära mig så mycket. Ber om ursäkt om det här låter som en monolog ur en Rocky-film.

Har du gått och blivit höger? Tycker inte du att det behövs kulturpolitik som motverkar kommersialiseringens skadeverkningar?
Va nä? Det har jag väl inte sagt något om? Jag är väl lika slappt vänster som de flesta som tycker att det är bra med både frihet och samhällsansvar. Jag var visserligen Ayn Rand-anhängare ironiskt ett tag men det hängde ihop med att jag lyssnade mycket på Rush just då.
Vad prioriterar en uppdragsgivare? Hur resonerar de; vad är relevant/vad skiter de i? Vad har de noll koll på?
Jag har märkt att en erfaren uppdragsgivare prioriterar att man är lätt att jobba med mer än något annat. Att man inte suger energin ur sin redaktör genom att bråka eller fatta trögt. Först och främst lämnar man sina grejer i tid. Att bara överträda deadline med en dag gör att magsyran jäser hos redaktören. Detta har jag märkt är viktigare än kvalitén på grejerna man lämnar. Och apropå kvalitén ska den ju hålla en viss verkshöjd. Du måste hålla dig på en nivå någonstans mellan helt okej och skitbra. Paradoxalt nog måste du vara helt fantastisk direkt när du är nybörjare. Du kommer inte undan med att bara vara helt ok, som till exempel jag kan göra. Men samtidigt så krävs erfarenhet och kunskap att bara vara helt ok. Alla kan göra nåt fantastiskt en eller två gånger. Att vara sådär-helt ok-meh år ut och år in kräver hårt arbete. Sen ska du vara allmänt snäll och inte skriva långa mail. Uppdragsgivare skiter i hur snygga paket du lämnar dina grejer i.
Om du fick samla alla gamla uppdragsgivare till en Wanloo-designad fortbildningsdag, vad skulle du vilja att de lärde sig?
Om man tittar till seriebranschen så har de flesta rätt bra koll på det rent praktiska. Sen skulle man väl vilja skicka en del inblandade på charmkurs ibland. En gång blev jag utskälld för att mina rutramar inte var raka av en förläggare som var trött och irriterad eftersom han varit uppe en hel natt och scannat in en bok jag ritat. Men när det kommer till reklam och myndigheter och sånt måste man pejla lite innan vad de vet. Vet du vad en skiss är? Fattar du att jag måste göra om hela teckningen från början om du vill ha en grej ändrad nu när jag tuschat och färglagt allt? Vet du om att alla tecknare inte behärskar alla stilar? Ville du ha teckningar som ser ut som nån helt annan tecknares halvvägs in i projektet kanske du skulle anlitat den tecknaren från början? Sånt skulle jag ta upp på ett seminarium.
Hur landar man den där ljuvliga balansen mellan kvalitet och hastighet som tecknare? Alltså, hur låter man sig stanna upp, titta på sitt verk och bröla ”bra nog, vidare!” och på så sätt bli en mer produktiv serieskapare? Eller finns det, månne, ett ännu bättre sätt att få upp farten utan att talla på braigheten?
Jag är så välsignad att jag inte är drabbad av sjukdomen Perfektionism. För mig har det aldrig handlat så mycket om det individuella verket utan mer om flödet. Om jag ritar tio teckningar under en vecka kommer en att vara skitbra, tre vara bra, tre vara helt ok, en vara sådär och en vara skitdålig. Men det är okej så länge det har känts bra och jag har haft hyfsat kul att göra alla teckningarna. Min inställning till bilder är att de ska vara avskalade och enkla så de går in genom ögat och upp i hjärnan med så lite motstånd som möjligt. Sen ska det finnas en liten sprinkel av dekorativ snits någonstans. Så det där är enkelt för mig. Testa att titta på bilder du gjorde för fem-tio år sedan. Kommer du ihåg hur ångestladdad och självkritisk du var över dem då? Nä. Är de inte ganska snygga egentligen? Jo.
Är serievärlden lite av en självrengörande mekanism? Att de som inte håller måttet rensas ut automatiskt medan de som fortsätter kämpa är av rätta virket?
Jo. På flera sätt. Å enda sidan tror jag inte på idén med talang. Jag tror att talang inte är mer än intresse och vilja. Jag var som barn inte bättre på att teckna än någon annan. Men jag tyckte det var roligare att teckna än de flesta så jag blev bättre på det eftersom jag helt enkelt gjorde det mer. Å andra sidan så kommer du rensas ut fastän du redan blivit “stor” om du inte är villig att utvecklas och följa med din tid. Men det där löser sig bara man är lite ödmjuk och nyfiken.
Men Johan, är det inte väldigt enkelt för dig att bara säga typ “kämpa på”? Hade du uppskattat det rådet när du var ung och ny?
Mitt råd är inte “Kämpa på”. Mitt råd är “sätt inte upp påhittade hinder för dig själv”. Bry dig inte om seriernas status. Bry dig inte om vad andra säger. Är din uppfattning att Seriesverige enbart främjar vänsterfeministiska tecknare så gör din Lovecraftianska steampunkninjaserier iallafall. Är din uppfattning att Seriesverige enbart består av medelmåttiga vita män som runkar över sina Carl Barks-nytryck så gör vad det nu är du vill göra iallafall För allt det där är hjärnspöken! Serieformen är så unikt fri och tillåtande, så att låta sig begränsas av hinder som inte finns är så himla sorgligt. Ser ni hur peppande jag i själva verket är? Jag är bara ett headset och ett hysteriskt leende från ett TED-talk!