Några tankar om veckans Kalla Faktas avslöjanden om förorten

6 april, 2017  Övrigt

Har inte riktigt kunnat släppa veckans Kalla Fakta. På ett plan blev jag lika upprörd som alla andra, men när jag blir det så blir jag oftast lösningsorienterad och då vill jag försöka förstå vad det är jag sett. Då behöver man någon dag på sig att tänka, men nu har jag nog tänkt klart.
Varje inslag vi såg var i sig obehagliga historier om patriarkala förtryck som i förlängningen kopplades till en sak. Platsen. Och till en fråga. Kvinnoförtryck. Men i övrigt är det egentligen svårt att säga utifrån de olika fallen om de egentligen alls var kopplade till varandra. Var det samma grupp människor som låg bakom att tonårspojkar terroriserade en kvinna som i nästa stund ville att kvinnor och män inte skulle sitta tillsammans på fiket och sedan könssegregerade barn på en buss till exempel? Det var lite svårt att utläsa. Man presenterade en viktig bild. Absolut. Men frågan är om man kunnat göra samma avsnitt av Kalla Fakta och knutit an till t.ex en historia om Sverigedemokratiska män som hotar offentliga kvinnor med sexuellt våld på nätet?
Här har jag tänkt en hel del på Johan Perssons text i Flamman om varför män radikaliseras och blir högerextremister, en annan grupp nära länkade till konservativt kvinnohat. Att det beror på att de upplever att de förlorar kontrollen över den makt de strukturellt utlovats sedan födseln. Sin naturliga plats i hierarkin. Det är ju inte helt orimligt att göra analysen att känslan av förlorad kontroll blir ännu starkare i ett sammanhang där du även förlorat kontrollen över språket, dina nätverk, din sociala status. Jag tänker lite på vad en kvinna som arbetade på svenska kyrkan i London sa om oss unga svenskar som reste dit för att arbeta vid millennieskiftet "Det är så lustigt med er som kommer hit, killarna åker alltid hem, men tjejerna blir kvar." Jag tänkte då att det inte var så konstigt, vi killar hamnade ju liksom lite längre ned i hierarkin när vi bytte plats, för socialt var ingen speciellt intresserad av oss. Vi kände oss dumma i sociala sammanhang för att vi inte var lika verbala som våra engelska counterparts och därigenom inte lika sedda och attraktiva. Och då hade vi ändå utbildats i engelska språket sedan 11-årsåldern och sett på engelskspråkig TV hela livet.
Men om alternativet inte finns att åka "hem"? Om den sista känslan av kontroll är just patriarkatet och att slå ut genom kvinnoförtryck och konservatism. Om samhällsstrukturerna också har fördomar mot dig som säger att du är aggressiv, opålitlig och farlig, istället för som i svenska killar i Londons fall: hårt arbetande och pålitlig?
Här blir likheten mellan Sverigedemokratiskt kvinnohat och de strukturer vi ser i Kalla Fakta nästan smärtsamt uppenbara. Samtidigt blir den slitna frasen "inte alla män" helt plötsligt relevant. Alla män blir inte högerextremister eller börjar könssegregera caféer. Det kan till och med vara en fråga om ganska få. Det vet jag inte. För någon sådan forskning presenterade inte Kalla Fakta. Det kan vara än mer viktigt att understryka det här när vi talar om redan utsatta minoriteter. Skyddsinstinkten i den där känslan av att vi män är berättigade till något (läs kontroll över kvinnor) verkar dock vara en hyfsat global utväg när män känner sig utsatta.
Jag tycker fortfarande att det finns delar i kritiken mot Al Azharskolan som är lite fånig. Att dela upp tjejer och killar på gymnastiken är inte superkontroversiellt. Det gjorde vi på min kommunala skola på 80-90-talet också. Framför allt i puberteten kan det vara en välsignelse både för tjejer och killar att inte behöva visa upp sig för det motsatta könet på det viset. Att könssegregera barn på en buss eller i andra sammanhang kan vara till och med väldigt kontroversiellt. Det finns ingen fast skiljelinje där all form av separatism och segregering är antingen bra eller helt fruktansvärd. Det handlar, precis som allt annat här i världen, om syfte och intention. Däremot är det nog lite knepigt att göra det till en fråga enbart kopplad till Islam, katolska skolor kan ju t.ex vara helt könssegregerade, i Storbritannien finns fortfarande sekulära pojk- och flickskolor. Men jag tror samtidigt att hela friskolesystemet och det fria skolvalet i grundskolan skadar mer än det tillför och därför bör avskaffas. Om lösningen på problemet med det Kalla Fakta ville visa upp är minskad segregation. Då är helt klart friskolesystemet idag en del av problemet som hjälper till att cementera unga människors utanförskap och därigenom patriarkala strukturer.
Är det här ett försök att relativisera? Nej, det tror jag inte det är. Är det ett försök att flytta offerrollen till männen? Nej, inte det heller. Män är i och för sig också offer för patriarkatet, men vi är vuxna människor som kan fatta medvetna val för att bryta oss ur de här strukturerna. Är det ens ett försök att trivialisera problemen i förorten? Inte alls. Vi läser för många vittnesmål som pekar på att stora sociala insatser behöver göras för att minska brotten, kvinnors utsatthet och segregationen. Det är rätt uppenbart att även om problemen med patriarkalt förtryck är besläktade så har de sedan hittat sin väg till strukturer som i viss mån ser olika ut. Detta beror rimligen på hur isolerad platsen där strukturerna uppstått är och hur mycket utrymme de har att institutionaliseras i någon form.
Möten mellan människor och mångfald tror jag är nyckelord om vi ska råda bot på den här skiten.
Johannes Klenell



aktuella grejer

Mer grejer »

aktuella böcker

Kattflickan och andra berättelser

Anneli Furmark

I fem sällsamma noveller skildrar Anneli Furmark stilla uppbrott genom livets alla skeden. Med den känsla för färg, stämning och humor som bara Furmark har berättar hon om det stora i det lilla. Om frukostflingor, skräck, tegelhus och prydnadsföremål – om kärlek, krig och fred. Och om död. Recensionsdag 8:e oktober.

Det är till synes spretiga berättelser som tar plats i denna seriesamling, men temat oro går som en röd tråd och håller läsaren fängslad. Det är skickligt berättat om hur det till synes vardagliga och händelselösa kan vara mer dramatiskt än man först tror. Helhetsbetyg: 4.

Camilla Bergvall i BTJ 15/2024

Läs mer om boken »

Club Lonely

Pelle Forshed

Pelle ForshedClub Lonely är en verklighetsnära serieroman om att tappa hoppet och att känna sig passé. Med enkla färger, en klar linje och ett otroligt driv tecknar Forshed en berättelse om Stockholm, självtvivel och ängslighet. Både gripande, spännande och rolig! Utkommer 16:e september. Recensionsdag 24:e september.

en hejdlöst rolig, tragikomisk serieroman om att till nästan varje pris som helst få ett erkännande och genombrott som serietecknare. Helhetsbetyg: 5

Stefan Carlsson i BTJ 20/2024

Läs mer om boken »

Folkbokförd i rännstenen

Tommy Sundvall

Folkbokförd i rännstenen gör Tommy Sundvalls rebelliska lowlife-trio Morris, John och Hunter comeback. Ännu en gång gör de allt de kan i sin ständiga jakt på pengar. Det blir en flippad färd genom en surrealistisk samtid. Utkommer 15:e augusti. Recensionsdag 22:a augusti.

Den komiska tajmingen har finslipats sedan På äventyr i senkapitalismen, och systemkritiken har tonats ner. Ett lyckat grepp. Jag skrattar högt oftare, helt enkelt. Som när en kund på pizzerian frågar om det inte egentligen är en uppvärmd Billys panpizza som serveras, och får som svar: Nej, den här är kall i mitten.

Jack Hildén i Aftonbladet

Läs mer om boken »

Alla böcker »

prata med oss

Tidningen

Anders Annikas (vik. chefredaktör) Stortorget 1, 111 29 Stockholm Mail: anders[at]ordfrontforlag.se

Förlaget

Sofia Olsson Stortorget 1, 111 29 Stockholm Telefon: 0704-10 20 86 mån-tors kl 9-15 Mail: sofiao[at]ordfrontforlag.se International rights Alessandra Sternfeld, AM Book Mail: alessandra[at]am-book.com

Kundtjänst

Prenumerationsärenden Nätverkstan Ekonomitjänst galago@natverkstan.net Telefon: 031-743 99 05 (tis-ons kl. 9-12)