SKRÄCK & ÄCKEL I LINKÖPING

Johannes Nilsson missbrukar Länsstyrelsen Östergötlands narkotikakonferens

Faktum är att de flesta ”RC-droger” jag hann testa innan jag gav upp redan ingick i Shulgins arsenal, som till exempel 2-CB som dyker upp när jag slår upp boken på måfå. Men jag var ju bara en odräglig ung hipster som jagade kickar med ett tattigt författarskap som ursäkt, medan Alexander Shulgin faktiskt syntetiserade de flesta droger han prövade. Kan du koka ditt eget badsalt så är det bara att köra på, är min mogna inställning till det hela och toxikologen verkar faktiskt hålla med i viss mån, när han vidhåller att han faktiskt träffat Shulgin som verkade mycket ”kunnig och intelligent”. Problemet verkar vara att dagens RC- skapare inte tar samma ansvar som Shulgin. Ta till exempel bromo, eller ”dragonfly”, en RC-drog som dansade en sommar tills media fläkte upp dödsfall och gorebilder av fingrar som ramlat av på grund av droginducerad kärlkramp. Den såldes knappast av two-finger-Pete nere i hamnen.
Det grundläggande problemet är förstås narkotikalagstiftningen, som driver fram utvecklingen av ständigt nya RC-droger. Må vara att cannabis, amfetamin, kokain och heroin har en hel del klart otrevliga effekter: de förändrar personligheten, i regel till det sämre, de är beroendeframkallande och i heroinets fall kan de leda till dödsfall. Men de har trots allt prövats på hundratusentals frivilliga testpersoner, som trots allt funnit dem värda sina risker. RC-drogernas enda försäljningsargument är deras (tillfälliga) laglighet, som inte har någonting att göra med deras positiva eller negativa effekter.
De lagliga drogerna är i många fall betydligt farligare än de olagliga, och först till kvarn tar största risken. Jag är kanske inte den som sätter min fullständiga lit till den fria marknaden i vanliga fall, men här kan man verkligen tala om en osund förvridning av marknadskrafterna.
Utan att bli direkt explicit antyder föreläsaren problematiken när han kommer in på Spice, förra höstens populära dödsdrog, som var en direkt konsekvens av den amerikanska ”federal analog act”, som innebar att droger som var ”kemiskt likartade” redan förbjudna droger också skulle betraktas som förbjudna. En rimlig reaktion på RC-problematiken, kan man tycka. Outlaw-kemisterna svarade dock med allt djärvare experiment, vilket ledde till de oväntade bie ekter, exempelvis plötslig död, som kvällspressen rapporterade om hösten 2014.
Ni får ursäkta om jag inte flamsat till det på ett tag, men den här föreläsningen är verkligen intressant på riktigt. Visste ni till exempel att Spicevågens många dödsfall förmodligen var en statistisk illusion, som berodde på att rättstoxikologerna 2014 fick tillgång till förbättrade metoder för att spåra rester av Spice? Folk dog antagligen i samma grad av Spice tidigare, utan att det syntes i protokollen, samtidigt som många av de rapporterade dödsfallen helt enkelt handlade om lik som hade spår av Spice i kroppen. Han använder till och med uttrycket ”skrämselpropaganda”, vilket känns lite som att heila i synagogan.

Okej, det kanske inte kom som en direkt chock att kvällspressen föredrar panik och hysteri framför nykter statistisk analys, men jag sitter i alla fall och antecknar så pennan glöder när han beskriver senaste julhelgens ”Superman”-epidemi, där sju personer dog mellan jul och nyår, en per dag. Och de som- nade inte heller stillsamt in, utan avled på grund av multiorgansvikt efter febertoppar upp till 42 grader. ”Superman”-pillret var väl känt inom toxikologiska kretsar redan före det svenska julutbrottet, sedan ett antal dödsfall på kontinenten. Till skillnad från vanliga ecstasypiller, som främst innehål- ler MDMA, består ”Superman”-pillret av PMMA, en drog som syntetiserades redan på 50-talet.
Anledningen till att PMMA överhuvudtaget produceras är inte att det finns en efterfrågan på en sämre variant av MDMA med dödliga bieffekter, utan för att myndigheterna i framförallt Thailand lyckats strypa tillgången på safron, en viktig ingrediens i MDMA-produktionen. I brist på safron började många ecstasyproducenter använda oljan från anisfrö i sin produktion. Problemet var att slutprodukten inte blev MDMA utan analogen PMMA, som trycktes upp i piller med det populära superman-motivet som så småningom spreds på Stockholms illegala marknad. Det sista togs inte ens upp på föreläsningen, utan är vad jag googlat mig fram till i efterhand vid författandet av denna text, men så är det ju med intressant kunskap, den lockar en att gräva djupare.
EFTER DENNA MYCKET kunniga och intresseväckande föreläsning övergår det dock i buskis i form av en föreläsning om medicinsk marijuana av en överläkare vars mun snörps i förakt varje gång hon spottar ur sig ord som ”cannabis”, ”hasch”, ”medicin” och ”patient” med sådan kraft att de ironiska citations-tecknen nästan blir synliga. Men först får vi en snabb genomgång av grundläggande cannabisfakta, där den där ”cannabisoljan” som man ska ”droppa på en cigarett” bland annat tas upp. Jag har rökt olika varianter av cannabis i över tjugo år på tre kontinenter, men någon cannabisolja har jag fortfarande aldrig stött på annat än i drogfientlig litteratur. Men det klart, med tanke på att hasch är lika stort som SD i Linköping, med ett gatupris nere på 70 kronor grammet, så vadar väl Linköpingskidsen fram i ett överflöd av cannabisolja. Därefter fortsätter hon att bocka av punkter från den klassiska anti-haschlitteraturen som till exempel ”hasch-psykos”, för brukare även känt som ett ”rus”.

Hon har dock ett par poänger, som skulle gå fram bättre om hon lade lite band på sin inre Siewert Öholm: det primära syftet med medicinsk marijuana är givetvis inte medicinskt, utan ett sätt att legalisera marijuana bakvägen, en strategi som utnyttjar det privatiserade amerikanska sjukvårdssystemets inneboende korruption. Hon erkänner vissa positiva effekter mot smärta, illamående, aptitlöshet och spasticitet, men menar att det i samtliga fall finns mer effektiva läkemedel att tillgå. Men den typiska marijuana-patienten är förstås ändå inte särskilt intresserad av läkemedel. Hen vill röka marijuana, vilket är det sämsta tänkbara sättet för att administrera ett läkemedel då det innebär problem med dosering, ökad risk för cancer och så vidare, vilket illustreras med en gatubild på ett typiskt marijuanaapotek, en vulgär headshop där en slacker med kläderna fulla av stiliserade gröna löv står och delar ut reklamblad till förbipasserande. En bild som kan vara värd att ha i åtanke när den penningstarka knarklobbyn skamlöst utnyttjar kroniskt sjuka och handikappade för att driva igenom sin agenda.
Under frågestunden måste jag sätta mig på händerna. Jag är här för att iaktta, inte att tjafsa. En god naturforskare sjasar ju inte iväg sjakalerna från den skadade elefantungen, och jag ställer inte heller den brännande frågan om vilka som ligger bakom den där knarklobbyn hon pratar om. Kartellerna har ju allt att förlora på en legalisering. Om det nu är så suspekt att överhuvudtaget tjäna pengar borde det väl vara oetiskt av läkemedelsföretag att börsnotera verksamheten?
Inför nästa talare blir det till att lägga ännu mera tyngd på händerna, då en av den svenska linjens förkämpar inför nästa års FN-möte om narkotika är här för lite pepp, och bollen läggs ju ideligen upp på straffpunkten. För även om hon inledningsvis förklarar att Sverige för en självständig narkotikapolitik, så är det ju onekligen besvärande att våra allierade i frågan är länder som Ryssland, Pakistan, Iran och Indonesien, medan vi har USA, Kanada, större delen av Sydamerika och i stort sett hela EU emot oss.
Taktiken blir att sära på sammanhang, så att våra tveksamma allierade nämns i förbifarten, utan att sättas i samband med den svenska linjen, medan motståndarna enbart nämns som enskilda fall i form av USA, Uruguay och Mexico. Kanada, vars nye premiärminister vann valet på att utlova en legalisering av cannabis, nämns inte alls, inte heller att i stort sett hela EU står för en mer liberal linje.