Heja Sverige!

11 mars, 2017  Texter

Kärlek. Kamratskap. Värme. Hjärtlighet. Äkthet. Inte ett spår av missunnsamhet. Raka ryggar, stål i blick, rena ådror.
Pur, oförvanskad glädje och tårar som okonstlat flödar fritt. Ja, Idrottsgalan – eller 1drottsgalan som det utan rim och reson faktiskt heter – är arena för de mest genuina offentliga känsloyttringar jag varit med om sedan jag såg skinnvästklädda män med brinnande facklor och ”100% svensk”-tröjor gråta öppet medan Manowar hyllade vikingalivet på Sweden Rock för 20 år sedan. Det är tvärt emot de musikgalor jag rumlat runt på genom åren, som inte alls är lika toppenhärliga. Där flyger dolkarna mot ryggarna, allt är business, Teddybears är dyngraka vid något bord och skriker att de är punk, Kent är gnälliga och välekiperade, Cardigans har dålig stämning-blåst Timbuktu på miljoner, Kleerup lämnar pissprov på toaletten, och så länge branschen får sitt så är allt kalas fast ändå inte, för alla hatar verkligen varandra innerst inne. Och det syns för inga leenden når upp till ögonen och på efterfesterna är alla skitstela för att de är kränkta för att de inte vann och det det här är väl helt okej men det för ju inte direkt människor närmare varandra. Och sammanhållning behövs. För att nationen Sverige ska kunna vara S V E R I G E.
Idrottsgalan är allt annat än splittring och småsint Jantelagsupprätthållande. Prestation! Ära! Sportmanskap! Gemenskap! Och folk verkar tycka om varandra på riktigt. Inga knivhugg i ryggarna, inga tjuvnyp. Ingen verkar ens ledsen att de inte får en pokal just ikväll. Det är... hoppingivande. Som att här finns en läxa vi alla kan lära oss av. Ett helande av vårt trasiga land, som bara väntar på att förlösas genom ett bastant handslag, ögon som inte viker undan av förlägenhet, och ett charmant spjuverleende som leker i mungipan. Det här är... S V E R I G E.
Men jag hade inte kommit till Idrottsgalan för att filosofera.
Jag hade kommit hit för att bli full.
Vilket skulle visa sig bli svårare än jag trott. Det är trots allt lättare att supa till med Teddybears och Kleerup i huset, än med Gabriel Wikström och Ulf Adelsohn. Men skam den som ger sig! Väl kämpat! Kajaker och krut! Blod och jord!
Entrédags och röda mattan är utrullad. Rummet är knökat. Männen har två stilar; flintskallig statist i ”Beck” eller Måns Zelmerlöw-liknande date rapist- sidekick i den femte ”Snabba cash”-boken. Kvinnorna har en: intetsägande sportperson på bal.
Den enda som är lika casualklädd som jag (arvegods-kavaj, svart militärskjorta, jeans, kängor med vita skosnören) är Pia Sundhage. Hon rockar en avslappnad Pol Pot-look. Jag försöker vissla ”Holiday in Cambodia” när hon går förbi, men två flöjtar champagne och tre Mariekexsnittar med Kalles kaviar
(S V E R I G E) har gjort att min mun förtvinat. Allt jag får fram är lite smulor och dregel, som opatriotiskt rinner ner på min haka.
Sundhage är också den enda jag känner igen. Jag står och stirrar ut över röda mattan, dricker mitt tredje glas bubbel och försöker diskret torka bort de opatriotiska smulorna medan jag stirrar ut sport-eliten som lydigt valsar fram i tur och ordning inför fotograferna. Inte ett ansikte ser bekant ut, och jag börjar grubbla på min egen svenskhet. Tömmer glaset. Och ett till, halvfullt, som jag
tror att... Bengt Westerberg gått förbi och ställt på bordet bredvid mig.
Så! Där! En nuna jag känner igen. Anna Kinberg Batra intervjuas av en knattereporter! Inte en sportperson, men ändå. Jag fixerar blicken på henne för att inte förtvina i mental ensamhet. Efter en stund noterar jag att jag står sida vid sida med hennes SÄPO-vakt, en kort bastant människa med öronsnäcka, hästsvans och en kavaj stor som en ladugårdsdörr. Hon viker inte heller med blicken från Anna Kinberg Batra. Så vi står där, båda med händerna säkerhetsmässigt knäppta framför våra skrev och stirrar på Anna Kinberg Batra. Efter ett tag känns det ärligt talat lite stelt. Så jag böjer mig ned för att säga något till den korta vakten, liksom för att bryta isen, men innan jag får ner huvudet på hennes höjd, vrider hon på huvudet, snäser ”backa, mongo” knappt hörbart, och vänder tillbaka blicken mot Anna Kinberg Batra.
Förtrollningen är bruten. Knattereportern avslutar intervjun och Anna Kinberg Batra och hennes säkerhetsvakt minglar vidare mot att misslyckat försöka skapa en regeringskris. Jag står kvar själv.
”Hallå! Vad gör du? Jag skulle precis ta en bild!”
Galatanten bakom mig knuffar till mig och visar sin Iphoneskärm. Jag har lyckats ställa ner glaset (mitt femte, fem å ett halvt om du räknar Bengt Westerbergs slatt) på det höga mingelbordet exakt samtidigt som tanten knäppt sin bild. Det är ett stilrent fotografi på champagneglaset, en perfekt fotobomb av... Ja, vaddå?
”Vad ska du fota?”
”Hennes skor!”
Damen pekar på en kvinna på röda mattan, även hon intervjuad av någon sorts knattereporter. Hon är omsvärmad av fotografer.
”Vem är det?”
Damen tittar på mig som om jag var någon sorts orch.
”Det är Carolina Klüft.”
”Jaha, oj, ja. Är det speciella skor?”
”Näe. Det är bara fina skor.”
För att vara på den säkra sidan böjer jag mig fram och tar ett eget foto på Carolina Klüfts skor. Sedan ber tanten mig ta ett foto på henne och hennes gäng med någon sportig kändis. Han har flottig uppsyn. Jag tar bilden, tränger mig fram till baren, stämplar någon brottare på foten (misstag), han ser ut som att han ska döda mig, jag slinker undan, drar två snabba glas bubbel och går tillbaka till röda mattan med ännu ett glas i näven.
”Det är hon lilla sjöjungfrun i grönt” säger en helt annan tant om Sarah Sjöström, som mycket riktigt bär en grön klänning.
Jag känner igen Gunde Svan. Det gör mig så nöjd att jag springer ifatt honom och gör en ”intervju” om vad han ser mest fram emot under sportåret 2017. Den är 38 sekunder lång på min Iphone. Som ”gammal längdåkare” ser han fram emot ett spännande VM. Där kan vi (S V E R I G E) ”nå bra framgångar”.

 
Gratisbaren stänger och folk börjar motas in till den stora galamiddagen inne i själva Globen. Jag står kvar och tömmer slattarna som folk lämnat bakom sig. ”Är spriten slut?!” skriker en skåning när han trängt sig fram till bardisken bara för att upptäcka att den mycket riktigt är slut. Jag tar fram min nödplunta som jag alltid har nedstucken i stöveln och bjuder på Jäger. Skåningen sänker en klunk, tackar, säger ”SD2018, sieg heil!” och rumlar vidare in i den välklädda folkmassan som i sakta mak rör sig mot de vita dukarna och rostbiffen.

I pressrummet arbetas det febrilt för att lägga ut allt som skrapats upp från röda mattan. De luttrade reportrarna pratar om att de har skit­tråkigt och olika lustiga sätt att uttala Malin Baryard luftas. Det serveras fetaostwraps och jag lyckas sno åt mig två stycken. Jag ser det som en seger i det lilla.
Ytterligare en seger firar jag när jag försöker ta mig in på pressläkt­aren, men motas bort med att den är stängd ett tag till för att låta noblessen dinera i fred. Jag överlis­tar systemet, cirklar runt och går ut på den helt vanliga läktaren. Hela globen är fylld med sorl och en extremt påträngande doft av rostbiff och svett. TV-­sändningen har inte börjat, men på scenen skämtar en konferencier i röd klänning om att hon åt lasagne till lunch och nu inte får plats i sin klänning. Då och då går hon ut i publiken och skämtar om att alla hon vill prata med inte sitter där de ska, utan har lämnat sina platser för att gå på toaletten och skjuta heroin i ballarna. Neeeej! Det gör hon såklart inte! Hon skämtar om att de skjuter steroi­der! I ballarna! Äsch, det gör hon inte heller. Hon skämtar om att folk måste kissa! Gång på gång: kiss! Skämt om kiss är kul. Skämt om heroin och steroider är det inte. Så tar hon upp två personer på scenen. De har betalat mest av alla för att få vara där. 24 000 kr har de pyntat för sina biljetter via välgörenhetsracet Musikhjälpen! Och de får inte ens vara med i TV-­sändningen. Utan bara gå upp
på scenen inför ätande människor som inte skulle kunna bry sig mindre. Så deppigt. Och min sprit är slut. Det gör mig deppad.
Pöbelläktaren börjar fyllas av vanligt folk som köpt biljetter till den stundande tv­-sända galan. Finklädda med OLW-­påsar i händerna bänkar de sig. Jag kammar till min flottiga uppsyn, skärper till mig och gör mitt journalistiska uppdrag genom att fråga ut två unga tjejer utan att verka allt för creepy. De har fått biljetter av sin ridklubb för att vara här och hurra för... Peter? Nej! Peder säger de!
”Vi hoppas att Peder vinner!”
”Ja! Och Jerringpriset!”
Jag hummar uppskattan­de och nu spoilar jag för er som lever i en bubbla och berättar att den här Peder mycket riktigt vinner Jerringpriset (google it, det fick jag göra) och det skapar en stor kontrovers där folk skriker om haveri och kupp och att alla måste avgå och lägg ner skiten för en hästperson kan inte vara bättre än en golfare eller en fotbollspelare och det här tas till och med upp i ett debattprogram i SVT, men för att vara ärlig så är nog den här kväl­lens enda genuina glädje för mig när den där Peder vinner priset, för jag tänker på att de där två tjejerna som fått biljetter av sin ridklubb för att vara på plats i Globen verkligen måste ha blivit svinglada.
Middagen är över och pressen val­las ut bland borden i 15 minuter innan tv drar igång. Likt gräs­hoppor drar murvlarna runt för att hitta kändisar att intervjua. Med bordsplaceringen i handen tar jag sikte på bord 29: prins Daniel. Men han är inte där, antingen för att han är på toaletten och kissar. Eller skjuter något i ballarna, vem vet.
Jag hovrar kring bord 29, tittar på en grupp män i vita kroppstäckande mummelbyxor som hoppar på en trampolin, tömmer några obevakade glas, snor åt mig en halväten rostbiff och rullar ihop för att stoppa i fickan innan jag inser att jag faktiskt hatar rostbiff. Så på vägen ut – de 15 minuterna är över – låter jag den diskret glida ner i Tomas Brolins (honom känner jag igen!) kavajficka medan han in­tervjuas av ett tv­-team från Russia Today. Se där, nu har jag gjort någon glad i alla fall. Han kommer att tacka mig när han vaknar imorgon.
Livesändingen börjar och allt blir tråkigare än att vika tvätt framför public service tv­-gudstjänster. Zara Larsson blåser på med ett sång­- och dansnum­mer med högre volym än Motörhead, respekt för det. Men inte ens det lyckas blåsa bort odören av rostbiff ur Globen, eller gruset ur mina ögon, eller mina tankar om att jag ändå föraktar flaggviftande patriotism, trots att det är så högt att det rensar tacoresterna ur tänderna på Metallica­fantasten Anders Svensson vid bord nummer 17.
Jag somnar till. Dyker in och ut ur medvetandet längst back där på pressläktaren. Vaknar till liv och hör GES dra av ”En jävel på kärlek”, en klock­ren Svensktopphit för starkölsdrickande blondiner på båtar i Skärgården. Domnar av. Vaknar. Cecilia Uddén pratar på scenen om att det är rätt gött att vara svensk ändå. Sylt, saltlakrits, sill, sund patriotism, svenska sportframgångar – och så lite ordvitsar på det. Eller är det en dröm? Oklart. Jag däckar av igen.

Vaknar till. J-O Waldner hyllas med ett pris för att han varit bäst i 10 000 år. Han är en sådan jävla bra svensk att han till och med fått ett eget namn i Kina: Det evigt gröna trädet! Alla jublar lungorna ur sig! Bert-Åke Varg hoppar upp på ett bord och drar en snabb kosackdans.
En lång hyllningsfilm visas och nu blir till och med jag tårögd. Han är ju jätteduktig! Stråkar och bombastisk musik, segerparad, kineser som mals ner till stoft, S V E R I G E, S V E R I G E, S V E R I G E, vilket jävla bra land vi är. Herregud. Låt ryssen komma, vi tar dem. Jag går och köper en starköl: Visby pils! Från Gotland, ön där vi ska placera alla våra stolta svenska krigare och elitidrottsmän och kanintränare och Glenn Hysén för att utgöra bålverket mot Putins tavelförsäljande Spetsnaz-förband. S V E R I G E! Baren är tom sånär som på ett wakeboardproffs från Dalarna som skriker ”SD2018!”. Jag svarar ”sieg heil!” och så skålar vi. Bartendern, en av få människor i Globen ikväll som inte är vitare än Laban (spöke), bjuder på bubbel från en bricka med kvarglömda flöjter. In i dimman – efter det blir allt svart, och jag tumlar ner i ett kaninhål medan jag försöker reda upp huvudkaoset och klura ut var jag landar i allt detta. Att sport är det enda som kan binda oss samman, ge oss ett gemensamt mål, som är att vinna och ändå vara en bra förlorare som hyllar den som slog oss? Dyrka S V E R I G E, fast bara lagom när vi firar sportens triumfer och inte alls på ett sådant där vulgärt nationalistiskt sätt trots att det ju ändå är det som det handlar om när var och varannan person dammar av den blågula fanan närhelst det vankas EM, VM, PM och DM? Att livet kan vara orättvist – som prins Daniel säger med gråten i halsen på scenen – men om en person som gift in sig i en evig och aldrig sinande förmögenhet som går i arv generation efter generation baserat på blod, om den personen delar ut en rimligt stor (inte för stor!) välgörenhetscheck till din fotbollsförening ute i förorten, då kan livet bli lite mindre orättvist på i alla fall sportfronten, i en liten stund? Sport, klassförintaren, utjämnaren, the destroyer. Eller bara ännu ett sätt att upprätthålla den traditionella bilden av nation, folksjäl, förenade under en fana medan murar reses mentalt och fysiskt mot de som inte hamnar under just våra blågula färgers skugga i detta nu?
Ja, inte fan vet jag. Jag känner inte ens igen Carolina Klüft. Skända sporten, skriv kuken på folket.

Text: Christoffer Röstlund Jonsson, Ill: Kolbeinn Karlsson



aktuella grejer

Mer grejer »

aktuella böcker

Göteborgssyndromet

Sanna Kullin

Göteborgssyndromet är en serieroman om att glömma bort hela sitt liv till förmån för en fantasi. Med stor humor och underbart svängiga 70-talsdoftande bilder tecknar debuterande Sanna Kullin både en bild av Göteborg och av att famla omkring i livet som 20-någonting. Utkommer 23 januari. Recensionsdag 29 januari.

Läs mer om boken »

Äventyr för 9-12!

Klara - Tvättbjörnarnas stad

Fabian Göranson

Nytt spännande äventyr från Fabian Göranson! Tvättbjörnarnas stad är första delen i en trilogi om Klara. Den är ett storslaget äventyr bland förfallna hus, sjaviga människor och onda ingenjörer. Det är en värld där gäng av utklädda gatubarn strider mot varandra men där de största hotet egentligen är vuxenvärlden med den fanatiske doktor Nuragen i spetsen.
Utkommer 24 januari. Recensionsdag 30 januari.

Läs mer om boken »

Kattflickan och andra berättelser

Anneli Furmark

I fem sällsamma noveller skildrar Anneli Furmark stilla uppbrott genom livets alla skeden. Med den känsla för färg, stämning och humor som bara Furmark har berättar hon om det stora i det lilla. Om frukostflingor, skräck, tegelhus och prydnadsföremål – om kärlek, krig och fred. Och om död. Utkommen.

En verklig pärla för Anneli Furmark-fantaster /.../ Det är Furmarkskt gåtfullt och med sedvanlig hyperkänsla för vardagsdetaljerna som nålar fast berättelsen, allt mot en fond av ett lika signifikant och starkt landskapsmåleri.

Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren

Läs mer om boken »

Alla böcker »

prata med oss

Tidningen

Rojin Pertow, chefredaktör Stortorget 1, 111 29 Stockholm Mail: rojin[at]ordfrontforlag.se

Förlaget

Sofia Olsson, förläggare Stortorget 1, 111 29 Stockholm Telefon: 0704-10 20 86 mån-tors kl 9-15 Mail: sofiao[at]ordfrontforlag.se International rights Alessandra Sternfeld, AM Book Mail: alessandra[at]am-book.com

Kundtjänst

Prenumerationsärenden Nätverkstan Ekonomitjänst galago@natverkstan.net Telefon: 031-743 99 05 (tis-ons kl. 9-12)