Johannes Nilsson sätter på sig den röda näsan – och upptäcker att han gillar det!
Clownen hör till samtidens mest bespottade gestalter. Defaultinställningen, i alla fall bland människor under 40, är ju att clowner skrämmer barn, generar vuxna och förmodligen är seriemördare. Mycket av clownhatet kan nog förklaras med att clownen, i sin blandning av buskis, cirkus och traditionell teater, är så otids- enlig. Medan humorn blivit allt mer intellektuell och/eller verklighetsnära, förknippas cirkus och traditionell teater i allt högre grad med djurplågeri, usla arbetsvillkor, sexuell utpressning från manliga genier eller – i bästa fall – en berusad och gränslös Claire Wikholm. Man kan lugnt säga att vi lever i en clownhatande kultur.
Mitt clownhat är dock inte en produkt av indoktrinering, utan en djupt spontan känsla sprungen ur mitt inre. Min mor var ett teaterfan, så i mitt hem var clownen en respekterad figur (enligt sina förutsättningar förstås, det är svårt att tala om generell ”respekt” när det kommer till just clowner) som antogs utgöra fullgod och barnvänlig underhållning. Ändå förknippas mina första clown-minnen med en påtaglig motvilja.
Det brukar vara populärt att påstå att man var rädd för clowner som liten, vilket rimligtvis ger en del sympatipoäng. Ett barn behöver ju inte motivera, skämmas för eller arbeta med sina rädslor, känslan tillåts bara existera. Skrämmer clownjäveln ungen så är det clownen som ska dra. Det är ändå barnets kalas så kom inte dragandes med något jävla tal om clownofobi nu utan tvätta av dig det där äckliga leendet och stick för fan! En helt rimlig inställning. Men sanningen att säga var min dominerande känsla redan som mycket liten inte rädsla i första hand, utan en vid den tiden ännu ganska vag motvilja av det slag som med tiden kom att utvecklas till förakt.
Det faktum att de försökte vara roliga men inte var det skapade en närmast fysisk ångest, som kraftigt förstärktes av deras obehagliga utseenden, med deras uppspärrade ögon, groteska leenden och befängda beteende. Någonstans kände jag mig dessutom djupt kränkt av att det förväntades att jag som barn skulle uppskatta detta spektakel. Allt sammans förvärrades förstås av att dessa känslor inte kunde få något utlopp, då jag visste att morsan förväntade sig att jag skulle gilla det. ”Titta på de roliga clownerna Johannes”, och jag såg dem, medan jag tappert svalde ned mitt äckel och min ångest.
Efter att ha svikit mitt uppdrag under Vi-resan till Sunne kunde jag därför inte tänka mig ett lämpligare straff än att skickas på clownkurs hos improvisationsteatern i Stockholm, där jag tvingas konfrontera min barndoms vitsminkade dämon, och tackar ödmjukast Galago för denna möjlighet till själabrottning.
NÄR JAG KOMMER NED i källarlokalen vid Odenplan är jag redan rejält spak, med en stadigt växande ångestklump i magen. Trots den clownofobiska diskursens järngrepp om samhället är lokalen fullsatt. Som väntat dominerar kvinnor i övre medelåldern, kulturellt formade under den tid då clowner och cirkuskultur fortfarande betraktades som något spännande och genuint. Jag noterar också två lite yngre män, av samtalen att döma teaterintresserade och väl förtrogna med improvisationsteaterns olika arrangemang. Alla pratar om clowneri som om det vore något helt normalt och fullständigt accepterat i det omgivande samhället. På så sätt påminner de en smula om antroposofer, som inte heller låtsas om majoritetssamhällets ihärdiga fördömanden.
Vi inleder i en liten gemenskapsring där vi en efter en ska berätta om varför vi är här. En lite svettig situation för en walraffare, men jag kör med en halvsanning och säger att jag är här för att utmana mig själv, att jag är en ganska intellektuell person och den här formen av fysisk teater ligger så långt ifrån min bekvämlighetszon som man kan komma. Responsen är uppskattande. Ångestknuten släpper en smula.
Det fortsätter med en övning som går ut på att vi gemensamt, utan ord, ska placera stolarna i en halvcirkel riktad mot scenen. När vi är nöjda ska vi sätta oss på varsin stol. Poängen med övningen är förstås att vi ska misslyckas, och mycket riktigt sätter sig de första så fort alla stolar är på plats, vilket skapar det socialpsykologiska trycket att sätta sig så snart som möjligt. Jag faller förstås också till föga för grupptrycket och sätter mig när lite fler än hälften satt sig. Saken är dessutom den att ju fler som satt sig, desto svårare blir det att få till den där perfekta halvcirkeln, då de sittande personerna stör vår perception.
När alla väl sitter betraktar kursledaren den patetiska halvcirkeln och konstaterar vårt misslyckande – sensmoralen är att vi ska lita på oss själva, vi ska våga vara noggranna och inte ge efter för grupptrycket. Sedan följer några lekfulla gruppövningar med gester och rasistiska inslag i form av låtsasasiatiska utrop. Lite oväntat att clowneri skulle vara en frihetlig oas i den politiskt korrekta kulturhegemonin, men det handlar förstås om subkulturens otidsenlighet sna- rare än motsatsen; den är pre-68 snarare än post-Arpi.
Till sist har det så blivit dags att äntra scenen. Men vi börjar med att försiktigt doppa tårna med uppgiften att gå ut på scenen och sätta sig på en stol. Det hela kompliceras av att vi ska uppmärksamma och reagera på varje ljud. När den första aspiranten gör sitt försök ser det inte så lätt ut som man kanske kunde ha trott. Alla gester ska överdrivas maximalt. Hela huvudet ska riktas mot publiken. Ju bättre deltagarna gör ifrån sig, desto tydligare framgår det att det är fråga om ren och skär mim, och den där ångestklumpen växer till sig igen.
En av teaterkillarna är en riktig talang på området. Hans kalla, tomma, uppspärrade blick piskar upp ett oresonligt hat inom mig. Jag vill slå honom, riktigt hårt, och där kan vi prata om ett hat som är lika opportunt som det är ogrundat. Hur många billiga komedier har inte skadat mimare som ett festligt gag? En klassiker är att mimaren gör ”väggen”, varpå en näve tydligt vederlägger väggens existens då den landar i mimarens förvånat vitsminkade ansikte. Men till skillnad från clownen så är ju mimarens uppgift inte primärt att traumatisera barn. Jag kan heller inte dra mig till minnes någon mimande seriemördare, varken i populärkulturen eller verkligheten. I hatet mot mimaren kan vi inte längre luta oss mot barndomens skräck, utan blir så illa tvungna att erkänna vårt rena förakt för det avvikande, otidsenliga och androgyna.
Jag vet allt detta, men jag hatar ändå. Jag vill en gång för alla mura igen hans stirrande blick. Mimare ska ha stryk, så är det bara.
Sedan läggs nya komplikationer till, som att man ska upprepa misstag tre gånger, med ”misstag” definierat som en ofrivillig handling. Här lönar det sig alltså illa att inte ha varit snabbt framme som frivillig, och när jag inte längre kan undvika att gå upp på scenen har det till och med lagts till masker i den pretentiösa gamla comedia dell arte-traditionen. Jag känner mig därmed som en fullt utvecklad mimare när jag försöker sätta mig på stoljäveln. Samtidigt döljer masken de fysiska uttrycken för min skam, så den för inte bara ont med sig.
Efter avklarat uppdrag känner jag mig ändå ganska nöjd med mig själv och min själabrottning. Jag har trots allt begått mim, i mask och allt, utan att bryta ihop till en dallrande hög. Men innan vi bryter för lunch lovar sekt- ... förlåt ... kursledaren att vi under eftermiddagen ska få ”föda fram en clown”. Tack för den, nu måste min Big Mac- meny trängas med en jätteklump panikångest i magtrakten. Plus några matskedar rent äckel inför födelsemetaforen. Snart börjar späkelsen på allvar.
AKT II: EN KULISS har satts upp längst bak i rummet. Allvaret närmar sig. Vi besparas tack och lov vitsmink och peruk, det räcker med att clownen symboliseras med den klassiska röda clownnäsan. Födelseprocessen går till så att den havande sitter på en stol framför publiken. Hen böjer sig fram och sätter på sig clownnäsan och ska sedan hitta sin ”clownröst”.
Det visar sig efter ett tag att ”clownrösten” är identisk med den röst folk tar till när de ska imitera förståndshandikappade. Därmed inser jag ytterligare en dimension i samhällets oresonliga clownhat: den politiska. Inte nog med att clownen häcklar samhällets utsatta i form av alkoholister och hemlösa (den röda näsan, de illasittande kläderna), den är dessutom gravt funkofobisk till sin natur
– vilket förstärks av att kursledaren konsekvent tilltalar de nyfödda clownerna som om de vore hundvalpar eller små barn.
Jag började just skriva att ”jag iakttar detta spektakel medan obehaget växer”, men det är inte riktigt sant. Någonstans inom mig bor ju en liten nazist som ser lite fram emot att ohämmat få bräka som ett CP under finkulturell agg. Obehaget inför clowngestaltningen finns kvar men uppblandad med viss förväntan – en intensiv känslococktail som bara förstärks när en av teaterkillarna utnyttjar sin clowntid till att lite skämtsamt börja flörta med mig. Nu blir det väldigt många motstridiga känslor på en och samma gång: är det min latenta homofobi som generar mig just nu, eller är det bara allmän motvilja mot scenkonst som inte respekterar den fjärde väggen? Spänningen stiger.
Innan den blir helt olidlig anmäler jag mig som frivillig till nästa föreställning, i vilken tre personer ska föda sina clowner. Nu har insatserna höjts en smula då vi ska börja bakom kulissen, varifrån en i taget gör entré på scenen. Det liknar allt mer en riktig föreställning. Två regler gäller: vi ska spärra upp våra ögon för maximal publikkontakt och enbart agera när vi ”fått” uppmärksamheten, vilken ”ges” genom att den som för tillfället har den möter en med blicken.
Jag böjer mig enligt instruktioner fram och sätter på mig min clownnäsa. Sedan ska jag söka min inre clownröst medan jag räknar nedåt till tio – och sedan upp igen, om rösten ännu inte är tillräckligt utvecklingsstörd. Jag hittar ganska snart mitt inre CP vars röst går i ett mörk, nasalt och sprucket tonläge, det vill säga samma recept som de flesta tar till. Sedan lyfter vi våra huvuden och gör oss redo för entré. Nu vet jag hur Stefan & Krister känner sig inför föreställning: illamående av skam.
När jag väl kommer ut på scenen upptäcker jag dock att näsan, rösten och den konstanta grimas som rösten innebär utgör ett slags skyddande mask mellan mig och publiken. Där uppstår en befriande distans som gör att deras blickar inte känns som örfilar.
Jag upptäcker också ganska snart att skrattribban är löjligt låg. Det är tur det, för själva handlingen att tala med en clownröst sänker liksom intelligensen, som om den satt i rösten. Ändå lyckas jag dra ned den ena skrattsalvan efter den andra när jag drar trötta gags som möjligtvis skulle rendera skratt från mina äldre barn (7 och 9 år gamla). Lättad kan jag till sist gå och sätta mig på min plats för att i lugn och ro iaktta den sista gruppen clowner ”födas”. Och den här gången blir det intressant. Riktigt intressant. Uppträdet havererar nämligen fullständigt när den tredje clownen i gänget får ordet. Hon hör till den minoritet som gjort misstaget att lägga sin clownröst i ett ljust, gällt tonläge, vilket blir väldigt ansträngande för rösten och gör hela framträdandet onödigt stelt. Det ger dessutom hennes grimaserande ansikte en vass, aggressiv och fientlig framtoning, till skillnad från den inbjudande debilitet som uppstår när ens clownröst jobbar i de mörkare registren.
Deras uppträdande, som varit ganska trevande från början och inte renderat ett enda fniss, går fullständigt i baklås, och när kursledaren – fortfarande med den nedlåtande babyrösten – frågar clownen vad som är fel säger hon – fortfarande med clownröst – att ingen skrattar, att hon känner sig misslyckad, att hon inte vill vara här.
Nu är stämningen så tät att jag skulle kunna hyvla stora skivor av den och äta mig mätt. Vi är bara en ytterligare förtätning från en gråtande clown. Allt känns som en svart dansk komedi om övergrepp. Som om Lars Von Trier sitter och fnissar förtjust i ett annat rum. Tyvärr grävs det inte vidare i det här, utan kursledaren avbryter skonsamt det hela. Trist men förståeligt, detta är trots allt primärt en clownkurs och inte en psykoanalytisk dearmoreringsworkshop i skön gammal 70-talsstil.
NÄSTA DAG INLEDS med samma övning som dagen innan: att sätta samman alla stolar i en perfekt halvcirkel. Den här gången har vi lärt vår läxa och ingen går och sätter sig förrän halvcirkeln börjar närma sig perfektion. Dagen fortskrider även i övrigt utan den starka dramatik som präglade gårdagen. Jag anmäler mig relativt tidigt till föreställning och sätter vant på mig min clownnäsa bakom scenen. Den här gången är instruktionerna något mer specifika än igår: vi ska dansa fram synkront längs halvcirkeln medan vi sjunger en sång. Misstag ska betonas och utarbetas. Naturligtvis. Detta är en övning i clowneri och inte synkron dans.
Då jag ändå vill komma undan så snabbt och smärtfritt som möjligt övertalar jag gruppen att köra ”Nu är det jul igen”. Gruppen före oss försökte sig på ”Hej tomtegubbar”, vilket resulterade i fyra varv runt halvcirkeln innan de
lyckades hamna rätt i sången när de var i position för utgång – den fällan ska vi inte gå i. ”Nu är det jul igen” är ju i princip bara samma melodi som upprepas gång på gång. Tyvärr borde jag tagit ledningen rent konkret också, och varit den första av oss som äntrade scenen. Den som leder oss gör nämligen misstaget att dra igång en extremt yvig dans som är lika svår att synkronisera som den är att trappa upp. Clowneri är nämligen en mycket dynamisk konstform, som innebär att ...
Vänta nu, vad i helvete är det som pågår? Börjar jag ta till mig av detta motbjudande trams? Använder jag värdefull hjärnkraft till att analysera clownkonsten och förbättra mitt eget clowneri? Håller jag på att Claire Wickholmifieras? Tyst hjärna, nu jobbar vi. Jag har fullt upp med att synkronisera hans yviga rörelser samtidigt som jag försöker sjunga ”nu är det jul igen ...” med mongoröst. Ja, jag skrev ”mongo”, liksom jag tidigare skrivit ”CP” era gånger. Ropa ”kamikaze” med pseudoasiatiskt uttal har jag också gjort, enligt instruktion. Denna kurs är oss en frihetlig zon där vi kan agera ut vår inre tölp utan att bekymra oss för trycket ifrån PK-media. Faktiskt är den här zonen betydligt mer frihetlig än Flashback Forum eller Avpixlats kommentarfält, i och med att vi inte ens reflekterar över PK-elitens existens, medan näthaveristerna är fullständigt förhäxade av Schyffert och Ernman. Vi har vårt eget lilla åttiotal här, kliniskt fritt från rasifiering, appropriering och andra jobbiga twitterbegrepp.
Fanns det sminkmöjligheter skulle jag förmodligen kunna köra en total blackface utan andra reaktioner än entusiastiska applåder.
Jag börjar nå clowneriets kärna nu. Det handlar inte primärt om att skrämma barn eller genera vuxna, det handlar inte ens om att lite JVVF-busigt signalera att man kanske har ett dussin kroppar nedgrävda i sin trädgård – det handlar om att fritt kunna häckla samhällets svagaste grupper, skyddad av finkulturens batikkjol.
Denna insikt är mig dock inte till den minsta hjälp i uppgiften. Tvärtom så kommer jag av mig, men det är lugnt, det gör vi alla. De allt för yviga rörelserna och den alldeles för högljudda sången är nämligen rejält ansträngande och vi tappar både fart och kraft. Tyvärr väljer ledarclownen att fortsätta ett varv till, trots att vi utan större problem skulle kunna avvika. ”Vafan är det med honom?”, hinner jag tänka innan jag inser att han faktiskt vill det här. Han har betalat era tusen för att apa sig på scenen.
Mot andra varvets fullbordan avbryter han utpumpad sång och dans, och vi inleder därmed en sketch där vi med våra clownröster grälar om vårt misslyckande. Vi ligger väl någonstans mellan Stefan & Krister och en högstadiekabaré och drar sålunda ned åtskilliga skratt. Sen gör vi en tredje runda innan vi äntligen flyr scenen.
Vi sätter oss ned till kraftiga applåder. Jag är lättad och upprymd, och inte bara på grund av att spänningen släppt. Jag är uppfylld av publikens skratt och applåder. Jag är Hitler efter ett lyckat tal, och vad de applåderat spelar nästan ingen roll. Jag har fått mitt första smakprov av den sceniska narcissismens ljuva rus, och nu faller bitarna till sist på plats. Jag förstår till sist vad som driver skådespelare att ägna sig åt den publikt sett fullständigt döda teaterformen.
Jag förstår Claire Wikholm. Jag har funnit min inre clown. Text: Johannes Nilsson Ill: Marc Strömberg
En stilla septembermorgon 1999 hittas tre män mördade i ett naturområde i utkanten av skånska Klippan. De har alla tre skjutits på nära håll. Några dagar senare grips den lokale musikentreprenören Ricard, han döms mot sitt nekande för morden. I denna dokumentära serieroman berättar deras närstående om livet före och efter det som hände. Det är en bok om kärlek, förtvivlan, hat, sorg och att leva vidare. Utkommer 29 april.
Ett år av apokalyptiskt tänkande är en mörk komedi, en tragikomisk feelbad som i expressiva bilder pratar om döden, livet, kärlek och såriga relationer. Men framför allt handlar den om att själv få välja hur livet ska sluta.
Utkommer 3 april. Recensionsdag 14 april.
Göteborgssyndromet är en serieroman om att glömma bort hela sitt liv till förmån för en fantasi. Med stor humor och underbart svängiga 70-talsdoftande bilder tecknar debuterande Sanna Kullin både en bild av Göteborg och av att famla omkring i livet som 20-någonting. Utkommer 24 januari. Recensionsdag 29 januari.
Rojin Pertow, chefredaktör Stortorget 1, 111 29 Stockholm Mail: rojin[at]ordfrontforlag.se
Förlaget
Sofia Olsson, förläggare Stortorget 1, 111 29 Stockholm Telefon: 0704-10 20 86 mån-tors kl 9-15 Mail: sofiao[at]ordfrontforlag.se International rights Alessandra Sternfeld, AM Book Mail: alessandra[at]am-book.com
