– I år har vi verkligen rensat bland ingredienserna, berättar tunnbrödsentreprenören från scenen. Vi vill ju inte att kunderna ska bli självlysande! Skämtet landar helt rätt hos den unga publiken som har hunnit köpa på sig massor av lokalproducerat.
– När man kommer från Sverige behöver man inga kravmärken eller svanar, det räcker med att säga varifrån det kommer. Sverige är kvalitet, hörs från scenen.
Jag börjar känna mig äcklad. Över att unga, bemedlade, medvetna människor omfamnar samma måltidsideal som rådde i trettiotalets nazityskland. Medan de mindre bemedlade i mässans inre nyfiket ”provar allt”. Det känns som att en demografisk avgrund öppnar sig under mina fötter.
Och jag sitter på fel sida.
– Vi har nästan glömt vår egen kultur. Men nu börjar vi äntligen hitta tillbaka till en stolthet över våra traditioner.
Kocken Alexander Sjögren talar från en av mässans mindre scener. Den ligger i ndelen, omgärdad av montrar med småskaligt knäckebröd, tunnbrödschips och rödbets-snacks. Söndagen är betydligt mindre välbesökt än de tidigare dagarna, vi är sju stycken i publiken som lyssnar på samtalet kring vad som verkligen karaktäriserar ”den nordiska smaken”. Stämningen är bakfull och jag misstänker att jag är ensam om att ha kvar vinkuponger som bränner i fickan. Framför de två talarna på scenen står sju exemplar av kokboken ”Nya nordiska köket” med björknäver och lingon på omslaget.
Efter en utläggning från konferenciern om ”det nordiska manifestet” börjar jag närma mig en överdos av nationalromantik. Dags att bränna vinkuponger. Snett framför scenen står en liten foodtruck som bara säljer vin. Jag slänger fram mina vinkuponger innan jag hinner uppfatta var jag hamnat.
– Eh, ett glas rött tack.
– Vad vill du ha? Har du druckit naturvin innan?
Jag backar ett steg och blickar upp mot skylten:
”Naturvinsbaren”. Det borde jag fattat, jag är ju fortfarande i mässans ekologiska epicentrum, som allt mer börjar kännas som en glädjelös fascistisk enklav där allt färggrant, mångkulturellt och gott på riktigt är förbjudet.
– Prova den här, Domaine de 1A, den är gjord på en gård med bara 10 hektar. Inga tillsatser! Uppmanar mannen bakom disken på franskbruten svenska. Han ser hoppingivande nog inte pur-arisk ut. Jag kör, och lämnar fram en vinkupong.
Jag dricker snabbt upp och tänker på terroir. Detta begrepp, som bara betyder jord på franska, kommer från vinvärlden men har de senaste åren spridit sig till en rad produkter som vill förknippas med jorden de kommer ifrån. För inte så länge sedan läste jag en artikel om morötters terroir.
Vinförsäljaren undrar om jag vill prova ett glas till. Jag tackar ja. Han börjar leta efter rätt aska och berättar för mig om biodynamiska naturviner. Att de kan innehålla sulfiter, men inga andra tillsatser eller smaksättningar. Hur de återspeglar terroiren mer än vanliga viner eftersom de inte har någon ”make-up” utan den särpräglade rena smaken från jorden finns kvar. Hur mindre bekämpningsmedel gör att rankorna måste ”kämpa mycket hårdare” vilket gör dem starkare. Att det är större skillnad mellan de olika vinerna. Till slut hittar han askan han
sökte efter och håller fram den mot mig. På etiketten läser jag ”Malatinszky Kúria”.
– Ungern kommer stort i år! säger mannen och häller upp ett glas till mig.
Jag ser Viktor Orbán framför mig när jag tar emot vinet. Efter ytterligare en ungrare är vinkupongerna slut, och lika bra är väl det. Jag ska snart härifrån, och börjar dessutom bli full. På vägen ut går jag förbi ett bekant ansikte.
Den holländska ostförsäljaren ser ut att ha åldrats tio år sedan i fredags. Det är ingen vänlig blick som möter mig när jag trevande närmar mig disken.
Min skam yttrar sig i överspelad trevlighet. Vinet hjälper nog också till. Med orimlig entusiasm frågar jag honom om han ”har någon god ost att rekommendera?”. Ord som aldrig tidigare kommit ur min mun.
Han blänger surt tillbaka och kastar handen i riktning mot sin dyraste, en ospecificerad gårdsost från Holland. Utan att smaka säger jag:
– En bit av den, tack.
Han räcker mig den största, som omöjligt får plats i min väska. Med ett fastkletat leende väser jag mellan tänderna:
– Har du möjligen en liiiite mindre? Jag har bara den här väskan.
Jag nickar ursäktande mot min väska. Han suckar och tar fram en pytteliten bit och skakar på huvudet när jag halar fram kortet.
– Nej, nej bara swish.
– Såklart! Utbrister jag i falsett och börjar knappa in siffrorna. Han vänder på klacken med osten i handen, som gisslan, och hjälper några andra kunder tills betalningen är genomförd.
Jag väntar artigt tills det uppstår en paus i deras konversation och visar min display:
– Här! 82 kronor.
Han slänger ett öga på telefonen och sträcker sedan fram osten mot mig, som tackar – igen – och går därifrån. Jag kontrollerar swishbetalningen på min skärm. Han heter tydligen Aghbash i efternamn. Med osten i väskan lämnar jag mässan bakom mig. Den är slarvigt inpackad och aromen av rätt trist ost tränger ut. Jag känner redan på lukten att den inte kommer vara god. Kanske kommer den bli bättre av att ligga till sig lite, till september 2018 eller så. När nationalromantiska foodies med vänstersympatier sätter sin härproducerade äppelmust i halsen åt Sverigedemokraternas valframgångar.
Text: Ina Lundström Ill: Nina Höglund