Några tankar om nyheten att Politism inte bär sig ekonomiskt

18 augusti, 2016  Okategoriserade

Igår släpptes siffror som visar att siten Politism går kraftigt back. Något som fått Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson att jubla. Men inte bara han utan även vänsterröster verkar på något plan uppskatta att den LO- och Schibstedt-finansierade siten går back.
Nog för att jag kanske inte heller tyckte att den där Politismtexten om djungeltrummanbloggaren som skrev om Way out West direkt var bang for the bucks för arbetarrörelsen. Men Per Gudmundsons med fleras göttande i att Politism inte går med vinst visar väl mest i viss mån att kritikerna kanske har rätt dålig koll på klickonomi. Gudmundson ger ett gäng exempel på texter folk inte vill läsa som "Zlatan är hipster" och frågar om LO är nöjda med hur pengarna investerats. Jag gissar att det är tvärtom så att det är betydligt fler som velat läsa om Zlatans hipsternivåer eller följt debatten om huruvida det är sexism att dela en humorbloggpost än det är som pallat läsa om fackliga åtgärder inom kommunal. Det är ju liksom det som är problemet.
Jag läser kanske inte överdrivet mycket på Politism, men jag accepterar också ödet i att jag inte är 25 längre. Och trots att jag är vit, man och kanske mer medelålders än jag lurar mig själv att tro att jag är, så kan jag acceptera det faktum att jag kanske inte är målgruppen för precis allt. Jag tror genuint att Politism medverkat till ett ökat intresse för politik bland unga människor. Önskar jag att den politiska debatten bland unga människor handlat om avtalsrörelsen inom Kommunal eller TCO? Absolut. Men det är kanske inte jättekonstigt om 20-åringar tycker att de frågorna är lite för abstrakta för att vara första steget in i ett politiskt engagemang?
Däremot sätter synen och diskussionen om Politism fingret på något annat, högerns mästrande syn på vad vänstern "borde prata om". Innan valet 2014 skulle vänstern, enligt högern, prata mer om antirasism och jämställdhetsfrågor. Facket var rasistiskt för att kollektivavtalen stoppade polska gästarbetare och det var antifeministiskt att vara emot RUT eller vinster i välfärden för då var man emot kvinnligt företagande. Nu skriver högerns ledarskribenter texter som närmast hör hemma i Proletären om den fruktansvärda identitetspolitiken och hur vänstern borde prata om klasspolitik och ekonomi istället för hen-dagis eller intersektionalitet. Kanske något man får dras med om man tar in Miljöpartiet i regeringen.
Men.
Låt oss säga att debatten vänder, att frågor om facket, fördelningspolitik, stad kontra landsbygd och kritik mot etablissemanget blir de "sexiga" frågorna i höst. Det här kan faktiskt hända. Tror ni då Per Gudmundson eller Adam Cwejman kommer applådera, eller tror ni de kommer hitta vägar till att förklara hur de där fackliga avtalen och fördelningspolitiken förtrycker kvinnor och rasifierade? Tittar vi på Storbritannien och USA där vi just sett två kraftigt etablissemangskritiska rörelser resa sig så har båda i viss mån kollapsat för att andra, i princip fientliga, intressegrupper fått diktera villkoren om "vad de borde prata om istället". Ett verktyg som använts av de som kritiserar både Sanders och Corbyn har ju varit att säga att de som engagerar sig i deras rörelser har fel "identitet", alltså att de är vita män av medelklassbakgrund istället för UKIP-röstande industriarbetare från Wales eller goda äldre kvinnor. Denna kritik kommer inte från primärt från vänster utan främst från liberala och konservativa krafter som inte bryr sig ett smack om de här väljargrupperna annat än när det passar dem. Och beskrivningen behöver i förlängningen inte ens stämma, det bara konstateras att det är så och därför avskrivs 200.000 nya medlemmar i Labour som ointressanta, inte som en folkrörelse.
Och vänstern faller i den fällan, precis varenda gång.
Det är som att det finns en inbyggd mekanism i oss som gör att vi hellre lyssnar på högerns kritiker än på de delar av vänstern som vi upplever "gör fel". Jag tror det är i grunden direkt skadligt. Det kan vara värt att fundera lite på varför det alltid blir så, innan vi börjar gnida händerna av glädje över att Politism går med förlust.
Och om ni vill dra igång Politisms gravskål redan nu, fine, men tänk i alla fall lite på vem ni skålar med när ännu ett vänstermedie visar negativt ekonomiskt resultat. För risken finns att den ni skålar med inte vill att specifikt Politisms röst ska tystna utan att hela vänstern helt enkelt ska hålla käften.
Johannes Klenell