Av Kawa Zolfagary, Ill Nanna Johansson
När jag var ett mycket litet barn, knappt några år gammal, så åt jag en druva som hade bombats med biokemiska vapen av Saddam Hussein. Druvan hade sugit åt sig giftet och ovetandes så åt jag glatt från busken. Efter en liten stund svimmade jag och vaknade inte upp. Min farmor som tog hand om mig vid tillfället försökte förgäves väcka mig till liv igen, men inget hjälpte. Jag hamnade i koma. Min farmor lämnade aldrig min sida, hon vakade över mig konstant. Efter en månad så vaknade jag upp igen, men giftet hade satt sina spår.
Efter koman var jag väldigt smal och oavsett hur mycket jag åt så kom jag aldrig upp i en normal vikt igen. Jag blev äldre men jag såg fortfarande undernärd ut. En läkare jag träffade när jag väl kom till Sverige berättade att jag hade en förhöjd metabolism. Jag brände helt enkelt energi snabbare än andra. Vad bra tänkte jag, nu kan jag berätta för alla som är starkare och större än mig att det inte är mitt fel att jag inte kan försvara mig. Nu kanske de låter mig vara ifred istället för att reta och slå mig. Föga förvånande så hjälpte det inte alls.
Inte nog med att jag var extremt smal, jag var dessutom introvert, blyg och hade hellre näsan i böcker än umgicks med vänner. Dessutom var jag flykting under nittiotalets början, en tid då vi med svart hår inte var särskilt välkomna. Ifall allt det inte räckte så var min familj också väldigt fattig. Detta formade mig och lämnade spår som jag kämpar med än idag. Främst så satte allt detta en osäkerhet i mig som jag aldrig lyckats få bort. Tvärtom så har osäkerheten växt med tiden.
Osäkerheten innebär en rädsla för att inte bli omtyckt för den jag är, så jag anpassar mig konstant efter vad andra vill att jag ska vara. Det viktigaste är inte vad jag trivs med, det viktigaste är vad du trivs med hos mig. Länge räckte det med att en person tyckte om mig för att jag skulle tycka om dem. Den ständiga jakten på bekräftelse har blivit en stor del av mitt liv. Jag utvecklade aldrig någon kärlek till mig själv, istället ersatte jag det med bekräftelse från andra.
Att vara smal och liten innebar en osäkerhet som främst handlade om att inte duga fysiskt. Att växa upp fattig innebar en helt annan typ av osäkerhet. Jag är alltid rädd för att göra fel i sammang där medel- och överklassen växt upp och känner sig bekväma. Det rör sig om allt ifrån hur man beställer på en restaurang till vilken gaffel man äter sallad med. Det finns en viss självsäkerhet som de ovanför arbetarklassen åtnjuter, en självsäkerhet jag totalt saknar. Känslan av att man har rätt att vistas i en lokal, att veta hur man för sig och att det är okej även om man gör fel. Istället har jag en osäkerhet som säger mig att jag inte hör hemma.
Det tog många år innan jag började reflektera över hur mycket jag låter min osäkerhet bestämma över mitt liv. Det var inte förrän den främsta källan till den försvann som jag insåg att jag helt och hållet låtit osäkerheten styra. För några år sedan började jag plötsligt gå upp i vikt. Min förbränning återvände till det normala och jag slutade se ut som ett benrangel. Men osäkerheten fanns kvar. Oavsett vad som händer på utsidan så har jag inte lyckats bygga upp min självkänsla.
Jag är inte på något sätt ensam om att känna såhär. De flesta människor jag pratat med om detta känner likadant. Vi är otroligt många som är osäkra på oss själva. Men inte allas osäkerhet tas på allvar. Könsroller och stereotyper gör att vi bara lyssnar på vissa människor eller endast ser osäkerhet som ett problem hos vissa. När man pratar om dålig självkänsla och självbild så ser de flesta en ung tonårstjej framför sig. Jag skulle gissa att väldigt få ser en tatuerad man från mellanöstern när de föreställer sig någon med dessa problem. Till och med jag själv tvivlar på om det här är något jag borde skriva om, är inte mina problem triviala jämfört med andras?
De jag umgås med idag har aldrig sett den smala pojken som knappt vågade prata med andra. De känner bara till vad jag är idag och anar nog inte vad som döljer sig under ytan. Det får mig att fundera på hur många andra som delar min osäkerhet men som det inte syns på. Jag har själv säkert ignorerat eller inte sett osäkerhet hos andra människor. Varför skulle de ha dålig självbild, de är ju vackra, framgångsrika och unga?
Vi lever i ett samhälle där vårt människovärde bedöms efter vår senaste prestation. Ett samhälle där vårt yttre gör att vi behandlas på ett sätt som definierar vårt inre. Vi går alla omkring och ler mot varandra i hoppet om att någon ska missta oss för en lyckad individ, på jakt uppåt i karriärstegen. En entrepenör som vet hur man för sig i finrummen. Sanningen är att vi alla delar den här osäkerheten på ett eller annat sätt. Det är strukturer som skapat dessa känslor av att inte räcka till. Det är klass, sexism och rasism i detta prestationssamhälle som får oss att hata våra innersta väsen. Utåt skrattar vi och ler, för det är vad som väntas av den gode medborgaren. Vår individuella osäkerhet speglar bara samhällets gemensamma.
Många gånger har jag önskat att jag kunde berätta för den smala lilla pojken jag brukade vara att det är okej, du duger som du är. Många gånger har jag önskat att någon kunde berätta för den man jag är idag att jag duger som jag är. Jag tänker på hur min farmor i alla dessa år älskat mig villkorslöst, trots att jag inte ringt tillräckligt ofta eller haft möjlighet att träffa henne. Min stackars farmor som levt ett liv präglat av svårigheter i teokratins Iran. I hennes ögon är jag fortfarande den smala lilla pojken som åt den giftiga druvan. I hennes ögon duger jag. En dag vill jag titta i spegeln och se det hon ser. Jag vill se mig själv och veta att jag duger.
