Av Kawa Zolfagary, Ill Nanna Johansson

När jag var ett mycket litet barn, knappt några år gammal, så åt jag en druva som hade bombats med biokemiska vapen av Saddam Hussein. Druvan hade sugit åt sig giftet och ovetandes så åt jag glatt från busken. Efter en liten stund svimmade jag och vaknade inte upp. Min farmor som tog hand om mig vid tillfället försökte förgäves väcka mig till liv igen, men inget hjälpte. Jag hamnade i koma. Min farmor lämnade aldrig min sida, hon vakade över mig konstant. Efter en månad så vaknade jag upp igen, men giftet hade satt sina spår.

Efter koman var jag väldigt smal och oavsett hur mycket jag åt så kom jag aldrig upp i en normal vikt igen. Jag blev äldre men jag såg fortfarande undernärd ut. En läkare jag träffade när jag väl kom till Sverige berättade att jag hade en förhöjd metabolism. Jag brände helt enkelt energi snabbare än andra. Vad bra tänkte jag, nu kan jag berätta för alla som är starkare och större än mig att det inte är mitt fel att jag inte kan försvara mig. Nu kanske de låter mig vara ifred istället för att reta och slå mig. Föga förvånande så hjälpte det inte alls.

Inte nog med att jag var extremt smal, jag var dessutom introvert, blyg och hade hellre näsan i böcker än umgicks med vänner. Dessutom var jag flykting under nittiotalets början, en tid då vi med svart hår inte var särskilt välkomna. Ifall allt det inte räckte så var min familj också väldigt fattig. Detta formade mig och lämnade spår som jag kämpar med än idag. Främst så satte allt detta en osäkerhet i mig som jag aldrig lyckats få bort. Tvärtom så har osäkerheten växt med tiden.

Osäkerheten innebär en rädsla för att inte bli omtyckt för den jag är, så jag anpassar mig konstant efter vad andra vill att jag ska vara. Det viktigaste är inte vad jag trivs med, det viktigaste är vad du trivs med hos mig. Länge räckte det med att en person tyckte om mig för att jag skulle tycka om dem. Den ständiga jakten på bekräftelse har blivit en stor del av mitt liv. Jag utvecklade aldrig någon kärlek till mig själv, istället ersatte jag det med bekräftelse från andra.

Att vara smal och liten innebar en osäkerhet som främst handlade om att inte duga fysiskt. Att växa upp fattig innebar en helt annan typ av osäkerhet. Jag är alltid rädd för att göra fel i sammang där medel- och överklassen växt upp och känner sig bekväma. Det rör sig om allt ifrån hur man beställer på en restaurang till vilken gaffel man äter sallad med. Det finns en viss självsäkerhet som de ovanför arbetarklassen åtnjuter, en självsäkerhet jag totalt saknar. Känslan av att man har rätt att vistas i en lokal, att veta hur man för sig och att det är okej även om man gör fel. Istället har jag en osäkerhet som säger mig att jag inte hör hemma.

Det tog många år innan jag började reflektera över hur mycket jag låter min osäkerhet bestämma över mitt liv. Det var inte förrän den främsta källan till den försvann som jag insåg att jag helt och hållet låtit osäkerheten styra. För några år sedan började jag plötsligt gå upp i vikt. Min förbränning återvände till det normala och jag slutade se ut som ett benrangel. Men osäkerheten fanns kvar. Oavsett vad som händer på utsidan så har jag inte lyckats bygga upp min självkänsla.

Jag är inte på något sätt ensam om att känna såhär. De flesta människor jag pratat med om detta känner likadant. Vi är otroligt många som är osäkra på oss själva. Men inte allas osäkerhet tas på allvar. Könsroller och stereotyper gör att vi bara lyssnar på vissa människor eller endast ser osäkerhet som ett problem hos vissa. När man pratar om dålig självkänsla och självbild så ser de flesta en ung tonårstjej framför sig. Jag skulle gissa att väldigt få ser en tatuerad man från mellanöstern när de föreställer sig någon med dessa problem. Till och med jag själv tvivlar på om det här är något jag borde skriva om, är inte mina problem triviala jämfört med andras?

De jag umgås med idag har aldrig sett den smala pojken som knappt vågade prata med andra. De känner bara till vad jag är idag och anar nog inte vad som döljer sig under ytan. Det får mig att fundera på hur många andra som delar min osäkerhet men som det inte syns på. Jag har själv säkert ignorerat eller inte sett osäkerhet hos andra människor. Varför skulle de ha dålig självbild, de är ju vackra, framgångsrika och unga?

Vi lever i ett samhälle där vårt människovärde bedöms efter vår senaste prestation. Ett samhälle där vårt yttre gör att vi behandlas på ett sätt som definierar vårt inre. Vi går alla omkring och ler mot varandra i hoppet om att någon ska missta oss för en lyckad individ, på jakt uppåt i karriärstegen. En entrepenör som vet hur man för sig i finrummen. Sanningen är att vi alla delar den här osäkerheten på ett eller annat sätt. Det är strukturer som skapat dessa känslor av att inte räcka till. Det är klass, sexism och rasism i detta prestationssamhälle som får oss att hata våra innersta väsen. Utåt skrattar vi och ler, för det är vad som väntas av den gode medborgaren. Vår individuella osäkerhet speglar bara samhällets gemensamma.

Många gånger har jag önskat att jag kunde berätta för den smala lilla pojken jag brukade vara att det är okej, du duger som du är. Många gånger har jag önskat att någon kunde berätta för den man jag är idag att jag duger som jag är. Jag tänker på hur min farmor i alla dessa år älskat mig villkorslöst, trots att jag inte ringt tillräckligt ofta eller haft möjlighet att träffa henne. Min stackars farmor som levt ett liv präglat av svårigheter i teokratins Iran. I hennes ögon är jag fortfarande den smala lilla pojken som åt den giftiga druvan. I hennes ögon duger jag. En dag vill jag titta i spegeln och se det hon ser. Jag vill se mig själv och veta att jag duger.

Lika länge som det funnits självbiografiska serier har personerna som tecknat dem strävat efter att späka sig själva och framställa sig som fula och äckliga. Här har tecknaren Aline Kominsky gått i bräschen, och serien nedan är Mats Jonssons hyllning till henne.

Först publicerad i Mats kamp. Klicka för att förstora!

Av Pontus Lundkvist!

Klicka för att förstora.

För att fira den nya urtjusiga Galagokatten Pontus precis gjort till vår hemsida så bjuckar vi nu på två premier istället för en tills fredag om ni ger bort en Galagoprenumeration på någon. Klicka på katten för att följa dess exempel!

”Vi är dubbelt så nära världsherravälde!!!”

 

Vi på Galago är mycket glada att få informera att vi på två år dubblat våra prenumerantssiffror. Från ca 1500 år 2009 har Galago nu tagit ett ordentligt kliv över 3000 prenumeranter till nummer 107 som utkommer den 2:a maj. Det känns fantastiskt. Hårt jobb har verkligen gett resultat. Det är en samlad ansträngning mellan redaktion, skribenter och tecknare där samtliga tagit enorma kliv framåt de senaste åren! -Vi är dubbelt så nära världsherravälde!!!, utbrister förlagspraktikant Emil Reinholdsson jublande. För bara tre år sedan kändes tanken på att en serietidning för vuxna, i pappersform, med en så stark vänsterprofil skulle kunna expandera i det här tempot nästan orimlig. Men det har gått!

 Vi tänker såklart inte sänka tempot nu utan hålla hög profil , politisk udd och fortsätta vara landets mest radikala serietidning.

 Vi vill givetvis tacka alla våra läsare och prenumeranter och andra som stöttat oss på vägen.

 Johannes Klenell & Mats Jonsson

Redaktörer Galago

Illustration David Liljemark

I helgen är dags igen! SPX har bytt namn till Stockholms internationella seriefestival, men som vanligt finns Galago mitt i vimlet på Kulturhuset.

Lördag 28 april kl 11-18 och söndag 29 april kl 11-17 hänger vi vid bord 49-51 och säljer nya och gamla böcker till sinnessjukt förmånliga priser. Glöm inte att fråga om vårt ständigt expanderande prenumerationserbjudande!

Här kommer Galagos inte speciellt hemliga agenda för festivalhelgen. Allt har fri entré om inte annat anges!

Torsdag 26 april

19:00 Johanna Koljonen samtalar på djupet med Liv Strömquist. Kulturhusets hörsal våning 3. Entré: 120:-

Fredag 27 april

13:00 Avtäckning av Henrik Bromanders utställning i Staffars seriers skyltfönster + signering av Smålands mörker. Bellmansgatan 26.

19:00 Releasefest för Henrik Bromanders Smålands mörker och Anneli Furmarks Jordens medelpunkt. Månskensorkestern och Jon Mårtensson uppträder, Fredrik Strage och DJ Vilda spelar skivor. Kägelbanan, Mosebacke torg. Fri entré!

Lördag 28 april

12:30 Bangs chefredaktör Johanna Palmström samtalar om satir med Gunna Grähs och Sara Granér. Biblioteket Plattan.

14:00 Patrik Schylström pratar serieromaner med Henrik Bromander och Simon Gärdenfors. Studio 3.

Söndag 29 april

12:00 Anders Lundgren samtalar med Johan Wanloo om Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis. Studio 3

13:00 Musik och serier - Johannes Klenell samtalar med Nina HemmingssonMats JonssonMats KällbladDavid Liljemark och Coco Moodysson.

Dessutom meddelar Johan Wanloo att alla som köper Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis under Seriefestivalen får ett serieoriginal på köpet! Så långt lagret räcker! Horder av Galagotecknare finns på plats. Signeringsschema tillkommer!

Illustrationen ovan är gjord av David Liljemark.


Serie av fantastiska Sara Hansson från Galago 102!

Klicka för att förstora.

  

Av Sara Granér!
Klicka för att förstora. 

"För att kunna bekämpa sin fiende måste man förstå den"

Henrik Bromanders Smålands mörker är en 628 sidor lång serieroman om Erik, som växer upp i ett trasigt hem i Nässjö och bearbetar sin vardag genom att ge ut självbiografiska seriefanzines. Men han är ingen vanlig vänstervurmande serietecknare, utan utvecklar med tiden en fascistisk livssyn. Ideologin, det sociala arvet och en serie olyckliga omständigheter leder fram till en oundviklig katastrof, men det slutar inte där. Kanske finns det trots allt ett hopp om försoning?

Smålands mörker finns i butik den 18 april, men som en aptitretare publicerar vi nu en intervju med Henrik Bromander och ett tiosidigt utdrag ur boken.

Smålands mörker tar upp stora politiska frågor och för långa resonemang inom bland annat ämnen som fascism och främlingsfientlighet, men riktar också kritik mot bland annat socialförvaltningen. Varför ville du att boken skulle handla om det här?

När jag väl bestämde mig för att göra en lång, episk serieroman ville jag att den skulle handla om något viktigt, något värt att ta på allvar. Högervridningen av samhället är något som bekymrat mig mycket under lång tid, både vad gäller Alliansens maktövertagande och de högerextremas framgångar i parlamentariska val här hemma och nere i Europa. Utvecklingen är skrämmande och det riktigt läskiga är att vänstern verkar sakna idéer och initiativ till motstånd. Men för att kunna bekämpa sin fiende måste man förstå den, därför gjorde jag den här resan in i en fascists psyke. Det blev en slags What if-historia där jag delvis återberättade mitt eget och mina närståendes liv med ändrade förutsättningar. Men det var också ett sätt att bearbeta drag hos mig själv som jag tycker är mindre smickrande och driva dem till sin spets.

Som du själv skriver i boken kan man dra vissa paralleller mellan huvudpersonen Erik och Anders Behring Breivik. Var det ett medvetet val från din sida eller blev händelserna på Utöya i somras ett olyckligt sammanträffande?

När jag var i slutfasen av arbetet inträffade massakern på Utöya och jag blev genuint äcklad över att ha skapat och levt med en karaktär i huvudet under så lång tid som på sätt och vis delade en hel del av Breiviks världsbild, så det hade känts konstigt att inte ta med det. Det finns dock avgörande skillnader mellan dem, exempelvis är Erik inte antimuslim eller ens rasist. Däremot delar han, i alla fall i sin ungdom, Breiviks hat mot vänstern och han ställer upp på synsättet att en eller ett fåtal utvalda människor har rätt att begå terrordåd för ett högre ändamåls skull.

Likt många av dina tidigare noveller handlar boken om människor som inte riktigt kan hitta sin plats i tillvaron, som strävar efter ett högre mål. Varför återkommer du ofta till de här ämnena?

Därför att det är något väldigt allmängiltigt. Även om människor har det väldigt bra har de ofta svårt att se det och känna lycka, man vill ständigt något annat, något bättre. Det är väl också ganska talande för vår tid.

Smålands mörker är en episk historia på över 600 sidor. Hur länge har du arbetat med den, och hur lång tid ägnade du åt research?

I tre år, varav ungefär två år har bestått av heltidstecknande, åtta timmar om dagen utan större avbrott. Innan dess gjorde jag ganska grundlig research dels kring platserna där berättelsen utspelar sig, dels läste jag in mig ordentligt på fascism och högerextremism utöver det jag kände till sedan tidigare.

Även om det är en fiktiv historia så måste jag fråga om du har fört över någonting av dig själv till någon av karaktärerna.

Ja, det gör jag alltid. Jag delar mycket med Erik, vi är båda smålänningar, födda samma år, gav båda ut självbiografiska seriefanzines och har båda engagerat oss politiskt. I den här historien har jag även tagit in en hel del drag och berättelser från vänner och familj, så en hel del av karaktärerna är inspirerade av folk omkring mig.

Du har tidigare mest arbetet med noveller, vad har det varit för skillnad med att arbeta i det formatet jämfört med att göra en hel roman?

Rent dramaturgiskt är det ju en utmaning att hålla läsarens intresse uppe, och strukturera historien på ett fungerande sätt. Jag har lärt mig under processens gång, fått ändra sånt som inte funkat och sådär. Framförallt är det nästan en rent fysisk utmaning att göra ett så här långt arbete som för tankarna till hård träning. Många gånger är man nära att ge upp, men kroppen och psyket orkar mer
än man tror och om man bara fortsätter klarar man det till slut.

Har du några förebilder för ditt serieskapande?

Upplägget med serier-i-serien i Smålands mörker, där man får läsa hela fanzines som Erik publicerar, har jag lånat från Dylan Horrocks bok Hicksville. Generellt sett är mina favoritserieskapare Yoshihiro Tatsumi, Anneli Furmark och John Porcellino.

Till sist: Vem vill du pussa i påsk?

Min tjej Hanna som hjälpt mig otroligt mycket under arbetet med den här boken.

Och här kan ni se trailern till boken!

Sidor