Det är dags för ännu en studie i medielogik med oss här på Galagos öppna medieinstitut. Idag ska vi fördjupa oss i följande tweet av Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi. Han konstaterar kort och gott föjande.

Vad vill han säga med detta? Har han via anekdotisk bevisföring kunnat påvisa att här i Sverige går åsiktskoridoren raka vägen till Gulag utan att passera gå? Beslutade sig högsta sovjet för att förbjuda bloggar på Nöjesguiden? Fick konspiratoriska Nazisttidningar en alldeles egen bokmässa i julklapp varje år av Brezjnev? Det är omöjligt att veta om vi inte helt enkelt kör tweeten genom en randomiser för att försöka förstå den utifrån om en helt annan människa hade sagt samma sak. Vi rekommenderar att tweeten läses högt med så kallad "löjlig röst" som är er tolkning av den kulturpersonlighet som approprierat Arpis tweet.

Nu kör vi igång.

Steg 1. Jimmie Åkesson.

Anekdotisk bevisföring av typen "Jag träffade en undersköterska som sa..." brukar ju normalt ha ungefär lika hög relevans i en partiledardebatt som argumentet "Jag och grabbarna har dragit lustgas i fem år nu, och vi har inte tagit någon skada av det". Men man riktigt kan ta på atmosfären av tung partiledardebatt när Åkesson lyfter det här argumentet. Jan Björklund sätter kaffet i halsen, Ebba Busch Thor försjunker in i djup bön, Annie Lööf begrundar Atlas Shrugged. Vänsterpartiet blir så förvirrade att de lämnar omedelbar walk over, är de för eller emot detta? Man är ju antingen emot åsiktskorridoren ELLER Sovjet. Inte för och emot båda två? Egor Putilov nickar och ler längst bak i plenisalen. Ett arbete väl utfört.

Steg 2. Slas

Egentligen mest med för att det är en behaglig röstimitation att vila stämbanden i. Men nog kan vi höra en berättelse om en liten pojke som gått från morfars hus genom en skog och över ett berg där han mött en kvinna som sagt just detta. Med Slas stämma får man en känsla av ett större djup, men också en känsla av lugn.

Steg 3. Leif GW Persson

Sveriges trovärdigaste man har talat. Han suger på glasögonbågen och tittar på Camilla Kwartof likt ett självgott sjölejon. Leif GW Persson är den enda som skulle kunna konstatera detta och det är sant i samma minut som det sägs. Kanske är det i samband med ett utlåtande om nya rön gällande Helenemannen, kanske är det när Englas mördare har ansökt om permission. Det spelar ingen roll när det sagts. Det spelar bara roll att det är GW som sagt det.

Steg 4. Ulf Lundell

Paranoia måste ju få vara lite sexigt också, och det blir det helt klart när sveriges främsta varghane tar de här orden i sin mun. Lärde känna en kvinna, jo jo, älskade med henne, och hon var mystisk, det fattar man ju. Sen grät hon och sa att "Samtalsklimatet var öppnare i Sovjet än i Sverige". Och det fattar man ju att hon kände med skuggan av Kivik Art Centre hängande över sig likt en jättelik staty av Stalin som pekar ut närmaste vägen till institutet för kulturell appropriering på Södertörn. Sedan säger hon "Men du, vad ska vi göra med sommaren?"

Steg 5. Sven Wollter

Vad fan ska man säga. Det här har väl förmodligen sagts, inte bara idag utan förmodligen någon gång varje decennium av landets hetaste röding. Som att inte det här samtalet vore vardagsmat på efterfesten till Kommunistiska Partiets årssträmma oavsett sittande svensk regering sedan Palmes dagar. Ja, eller som att det inte vore en punkt i dagordningen på själva stämman.

Så, vad säger det här oss? Tja, är man Fredrik Segerfeldt kan man ju läsa det här som att svenskt medie och kulturliv är genomsyrat av vänsteråsikter. Och på något vis får vi kanske ge honom rätt här. En tankevurpa av Ivar Arpi blir ett sentimentalt minne för Sven Wollter, ett politiskt argument för en ryssindoktrinerad Jimmie Åkesson, en obegriplig saga alla låtsas fatta av Slas och ett jävligt sexigt ögonblick för Ulf Lundell. Sovjet kan uppenbarligen vara lite för alla, närheten mellan Arpi och Wollter är större än man kan tro.

Men framför allt lär vi oss en sak, det blir väldigt mycket lättare att hantera högerns vansinnestwittrande om man bara läser deras tweets med löjliga röster.

Sett till den debatt om separatism mellan Yasri Khan och Hanif Bali i kvällens Aktuellt som gissningsvis kommer riva upp ett jubelskri bland landets högerextrema tänkte jag delge något sorts försök till pragmatiska tankar om läget innan allt förvandlas till onyanserat vansinne. Under helgen har jag på grund av SSU:s separatistiska möte för rasifierade fått ta ett gäng diskussioner, primärt med vita män som varit rasande över SSU-mötet, men även över separatism som generell metod. Det har fått mig att fundera på varför jag inte blir rasande själv. Jag är ju också vit och man och med andra ord en av de som separatism ofta används för att freda sig emot. På ett rent teoretiskt plan kan jag givetvis se vissa problem i klumpigheten i formuleringen "separatistiskt för rasifierade" men utan att behöva engagera speciellt mycket god vilja i det så läser jag ändå meningen som att seminariet riktar sig till de med erfarenhet av att rasifieras i vårt samhälle och därför har en erfarenhet av att utsättas för rasism på grund av detta. Jag läser alltså inte meningen som att vita är förbjudna, bara att just här, på vår lilla plätt så är vi majoriteten och saknar därför de erfarenheterna. Det är skillnad på att dela erfarenheten av att utsättas för rasism och att vara rasist tror jag. Även om det förmodligen går utmärkt att kombinera.

Sen har jag kanske svårt att se hur den avgränsningen fungerar om samtalet specifikt handlar om islamofobi, då jag har svårt att se hur stor skillnad det är mellan ett flertal av de svenskar som kan räkna sig som att de rasifieras och vita svenskar när det kommer till fördomar om islam. Det är kanske en rimlig diskussion och kritik, men kanske inte lika högtslående som idén om att apartheid nu råder inom SSU:s väggar.

Nå, i alla fall. Det som slog mig är att jag är väldigt glad över att som artonåring ha introducerats för feminism av kvinnliga vänner. Att ha fortsatt föra den diskussionen genom mina universitetsstudier där jag lärde känna fler feministiska vänner som även de ibland arbetade separatistiskt genom fester eller aktiviteter och att jag under de senaste tolv åren arbetat som någon form av allierad till separatistiska feministiska serietecknarkollektiv och andra separatistiska grupper. Jag har vant mig vid att inte alla rum är öppna för mig och på så vis slutat se det som ett hot. Att Dotterbolaget är ett separatistiskt serietecknarkollektiv har inte hindrat mig att ge ut tecknare från samma kollektivs böcker eller att delta i samtal med samma individer som sker i andra rum än just de som är separatistiska. Jag skulle påstå att jag inte förlorat något på detta, men vunnit flera serietecknare som jag sedan haft äran att arbeta med. Några av dem hade kanske slutat teckna serier om de inte haft stödet från just den där separatistiska gruppen. Ja, eller aldrig ens börjat.

Det är något med oss vita män som gör att vi går i taket varje gång vi möter ett rum där vi inte är välkomna, förmodligen för att vi möter så få sådana rum strukturellt i samhället. Tvärtom finns ett antal rum bara för oss som inte behöver vara uttalat separatistiska, de bara är det. Kanske är det därför vi så lätt reagerar med raseri när vi möter ett som är stängt för oss. Men det går att träna bort det sättet att se på saken.

Jag är inte en perfekt allierad på något vis, vet inte ens om jag strävar efter att vara det. Men jag är oerhört tacksam över de människor jag haft omkring mig som lärt mig se pragmatiskt på just den här frågan. När jag var tjugo år hade nog jag också gått i taket över den. Att slippa det nu när jag är trettiosju kommer förmodligen bespara mig en hjärtinfarkt en dag.

Johannes Klenell

Expressenjournalisten Lotta Gröning har i dagarna kommit med ett starkt och tydligt utspel mot PK-Sverige. Det hela handlar om allas vår favoritprofessor Hans Rosling. Ni vet han som förklarar migrationspolitik med äpplen och stoppar klimathot med framtidens tvättmaskiner. I alla fall. Gröning konstaterar att:

Det här låter ju förjävligt tänker vi såklart. Hans Rosling? Tystad av PK-Sverige? Vi älskade honom, vi lyfte fram som den magiska person som hade svaren på flyktingproblemen. Men nu är han borta. Det hela beläggs med att han inte fick något sommarprogram i år. Och det fattar man ju att det säger sig självt. Mahatma Gandhi lär ju ha sagt att "Den som inte får sommarprata, den får snart inte prata alls".

Sedan lägger Gröning till att Rosling avböjt att göra intervjuer. Det är givetvis också en förklaring.

Så, hur kan Rosling vara tystad av PK-media och avböja att göra intervjuer på samma gång? Det hela är mycket enkelt. Låt oss mansplaina.

Ni känner alla till teorin om Schrödingers katt:

"Schrödingers paradoxala illustration av kvanttillstånd, går ut på att en katt placeras i en sluten stålkammare. I stålkammaren placeras även en bit radioaktivt ämne med 50 % sannolikhet att sönderfalla inom en timme, samt en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras, varvid katten skulle dö (under förutsättningen att cyaniden är placerad inom räckhåll för katten). Efter en timme hänger kattens öde på ett kvantmekaniskt tillstånd med samma sannolikhet för liv och död. Katten är både levande och död samtidigt enligt kvantmekaniskt synsätt."

Vi står alltså inför en situation där katten både är död och lever samtidigt.

       

Levande katt                                      Död katt

Det Lotta Gröning talar om här är det vi tyckonomiska skribenter vill beskriva som en Schrödingers Hans Rosling. Ett verktyg som används av ledarskribenter, debattörer, sanningssägande bloggare och sverigedemokratiska talskrivare och det är helt vetenskapligt förankrat. Just nu, när ingen frågat Hans Rosling själv är det 50% sannolikhet att Rosling tystats av PK-Sverige efter kvantmekanikens lagar. Rosling befinner sig i detta nu i nollpunktsfältet. 

     

Tystad av PK-Sverige                         Vill inte ge intervjuer

Det är först när Lotta Gröning frågat Hans Rosling som vi vet. Men så länge som vi befinner oss i nuet, alltså den punkt där vi alla befinner oss om vi inte påstås ha tystats av PK-Sverige eller råkar vara en bild på en brinnande indisk bil under ett almedalstal av Jimmie Åkesson, existerar alltså hypotetiskt båda Hans Rosling samtidigt. Därför är Lotta Grönings påstående om att Hans Rosling tystats av PK-Sverige sant. I ett av två möjliga universum.

Det är kanske inte journalistik i traditionell bemärkelse, men det är fanimig vetenskap.

Håll i hatten Henrik Arnstad! På grund av gårdagens händelser vill vi ta med er in en helt annan värld av stål, eld och is. Följ med oss in i sagans förtrollade land.

Galago ger er: Bokmässeskandalen förklarad genom Game of Thrones-avsnittet Battle of The Bastards.
Spoilers förekommer givetvis.

Börja nynna på ledmotivet gott folk, vi vevar igång rollistan:

Huset Stark i rollen som Bokmässan
Starks håller till i Winterfell (Svenska mässan). Gillar yttrandefrihet och har en märklig av och på-relation med familjen Bolton. Deltar inte aktivt själva i debatten. 

Ramsay Bolton i rollen som Nya Tider
En skithög som har en ovana att alltid landa på fötter oavsett hur debatten går. Har lyckats ta sig in på Svenska Mässan (Winterfell) Älskar: Att debattera yttrandefrihet. Hatar: Att känna sig censurerad. Givetvis opolitisk, gillar Skrewdrivers tidiga skivor och är mycket intresserad av historia, särskilt andra världskriget.

Rickon Stark i rollen som montern
Liten, vek, och hyfsat menlös egentligen. Ingen har egentligen brytt sig om Rickon på ett bra tag förutom hon från Harry Potter som här gestaltar en kristallhealer i montern bredvid och hans varg som spelar in husdjursmässan och därför inte syns i bild. Är för obetydlig och okarismatisk för att ha en åsikt om yttrandefriheten någon bryr sig om.

Jon Snow som Aktivismen.
En från hjärtat välmenande figur som fått ta en hel del skit på sistone. Ibland kanske lite tråkig och på gränsen till dumdristigt moralisk. Han gillar yttrandefrihet inom rimlighetens gränser. Älskar: Beyoncé. Hatar: Ramsay Bolton jättemycket. Ser sig själv som en outsider, men känner ändå ett starkt släktskap till Starks (Bokmässan).

Ser Davos är kultursidorna
Ser Davos är trött. Ser Davos kämpar på i motvind i en värld där han vill prata om Foucault men tvingas definiera vad som är kul med skämtteckningar. Ledningen har skurit ned honom med fem fingrar, resurserna tryter, samtidigt som de mörka krafterna där ute bara eskalerar. Det enda folk delar från hans sida är ännu en trött debattartikel om att vänstern faktiskt också är dum ibland signerad Bengt Ohlsson. Men Ser Davos försöker ändå föra en strategisk kamp mot fascister som Nya Tider genom att inte låta Ramsay Bolton bestämma spelreglerna på slagfältet.

Boltonhären i rollen som nättroll och ledarsidor
Det här är ett blandat glatt gäng av allt från organiserade självutnämnda korsriddare från gammelmedias ledarsidor (Boltons), lite allmänt gytter från Avpixlat (Karstarks) och ett gäng helt vanliga gamla näthatare (Umbers). De är sviniga, de är många och ibland mer organiserade än man kan tro. De anser inte själva att de är i samma armé, de råkar bara finnas på samma plats för stunden. Och då ska här fanimig debatteras, kosta vad det kosta vill.

 

Ok, nu kör vi igång:

Nya Tider = Ramsay Bolton viftar med montern = Rickon Stark för att reta upp Jon Snow och på så vis ta debatten om yttrandefrihet på sin hemmaplan.

Då blir såklart aktivismen = Jon Snow jätteupprörd och rusar, utan att tänka sig för, mot montern för att förhindra Ramsay Boltons inflytande över den.

Resultatet blir kanske inte helt hundra. Vilket den här bilden av en yttrandefrihetsdebatt under SVT:s Opinion Live visar.

Ser Davos = Kultursidorna anser sig ju egentligen ha ett ganska rimligt försvar för yttrandefriheten om de bara får ha strategin på sin sida.

Nu skakar istället Ser Davos trött på huvudet, debatten om yttrandefriheten är redan i full gång och den är nu på en plats där Ramsay Bolton inte ens behöver anstränga sig för att vinna. Davos släpper pilbågen, skippar allt vad strategi heter och går istället i full huggsexa mot nättroll och ledarsidor. Han tar debatten precis dit de vill. Det som följer är blodigt. För det här med yttrandefrihet, det är viktiga grejer. Debatten måste tas, till vilket pris som helst.

Här ser vi till exempel Janne Josefsson förklara för Politisms Eric Rosén varför nazister har rätt att vara på bokmässan.

Slagfältet gör nu en storslagen tolkning av det vi kallar yttrandefrihetsdebatten. Dags för ännu en Emmy?

Men hur gick det med montern då, undrar ni?

Ja, lite sådär faktiskt.

Ingen kan ju säga att Jon Snow inte gjorde det som är rätt och riktigt såklart, men samtidigt blev det kanske inte så att det var så jäkla smart sett till resultatet. Nu står han där mitt i en yttrandefrihetsdebatt som ballat ur fullständigt.

App, app, app. Nu tar Galago och skärper sig, säger kanske den hugade. Det är ju faktiskt så att The Knights of the Vale kom och sopade bort Boltons arméer i Game of Thrones. Jon Snow vann ju över Ramsay Bolton precis som aktivismen bekämpat Nya Tider. Borde inte din liknelse sluta med att Ramsay Bolton käkas upp av ett gäng äggkonton inne på Svenska Mässan? Nå. Hur får du in det i din liknelse gubbjävel?

Jo förstår ni ungar. The Vale skulle spelats av de där rimliga liberalerna alla alltid pratar om. De där som till sist ska sätta ned foten mot rasismen. Men det här är verkligheten, och i verkligheten dyker de aldrig upp.

Ok, nu tänker jag vara lite dum kanske. Men jag tänker på det här med högerextrema bloggen Nya Tider som fått utställarplats på bokmässan. Som så kallad "mässunge" har jag varit på bokmässan i kanske 20 år, 12 av dem som yrkesverksam förläggare. Under de åren har allt från SD till Livets Ord haft montrar. Detta har lösts genom att mässan helt enkelt är så stor att när jag skulle leta rätt på SD:s monter för att se om Jimmie Åkessons Satis Polito gjorde succé så satt Åkesson och signerade i ett så obskyrt hörn av mässalen att jag inte ens visste att det fanns. Mässan hade helt enkelt gömt undan dem. Omgärdade av de absolut mest tragiska montrar av ogästvänliga utställare jag sett. Det var kanske 5 pers som hittat dit då. Överlag gjorde SD ungefär noll avtryck, och det är ändå ett riksdagsparti.

Jag bekymras lite av den maxade medieexponeringen Nya Tider får just nu tack vare alla protester på etablerade och sociala medier, för det första för att det är ren direktreklam för nazister, för det andra för att om Nya Tider avvisas så måste vi börja diskutera var gränsen går. Bör även barnens favorit: "Farbror Lenins Lekhörna" (detta är en faktisk årlig företeelse, inte en liknelse om kulturmarxister) plockas bort? Det är nog en hel del liberaler och människor som vuxit upp i östra Europa som skulle vilja det. Det ger Nya Tider en glidande skala i en debatt där de kan säga "varför får de och inte vi?" För någon som inte vet vilka Nya Tider är kommer den frågan att framstå som relevant i sammanhanget. Det kommer bli svårt att övertyga de som Nya Tider vill nå om att de är just nazister, vilket riskerar att resultera i att de istället växer. Jag förstår den antifascistiska tanken bakom protesterna, men det är ju en medveten provokation från Nya Tider som handlar om att de vill synas. Och då är frågan, hur stor monter kommer de ha? Var kommer den vara någonstans? Kommer de kunna göra något avtryck alls? Jag vill nog veta mer om det innan jag börjar sprida direktreklam om nazistiska tidningar.

Efter ett par googlingar har vi tittat på utställarkartan. Nya Tider har en av mässans minsta montrar (och det vill inte säga lite), någon kvadratmeter i C-korridoren där de baltiska tryckerierna brukar hålla till. Gissar att de fått tre utställarpass med montern. Platsen tenderar att vara rätt folktom eller knökad med folk som ska någon annanstans än just dit. Så de kommer få extremt lite exponering inför svensktalande publik. Och är man i den korridoren skyndar man oftast förbi bokborden där då det mest är egenutgivning och galningar. De har förmodligen betalat runt 10-20 papp för att få stå där, läser man om dem i mässans katalog så är de där för att marknadsföra en bok om Estonia. Gissar att det är därför mässan inte kollat upp dem. Monterprogrammet är inte mycket bättre det. Hela fyra föreläsningar om "Sanningen bakom Kreugerkraschen" fem presentationer av Nya Tider av chefredaktör Vávra Suk, medgrundare till Nationaldemokraterna och ett uppenbart ollon. Om ni inte fått nog av Vávra Suk efter det, så håller samma chefredaktör även hela två föreläsningar om sina resor till Sydafrika. En upplevelse värre än döden. På en monteryta stor som ett utedass.

Förra året hade "Iran - frihet och jämlikhet" den ytan, året innan det enmanslivscoachföretaget "Destination frihet". Tunga organisationer som fick stort genomslag på Bokmässan. Ja, eller inte alls.

Varför skriver vi det här då, jo för att det är viktigt att undvika den visklek som uppstått där det är lätt att tro att mitt på mässan kommer en fyrtio kvadratmeter stor nazistmonter stå, bemannad av tiotals SS-officerare. Sanningen är nog snarare att det kommer vara tre sura gubbar vid ett ensamt bokbord. Det kommer inte vara omöjligt att göra motstånd genom information på plats. Det är bra att vara arg, men synd om vi ska skrämma upp varandra.

Men det är ett hyfsat billigt pris för mediexponeringen vi ger dem om vi inte är försiktiga. Att Nya Tider är på Bokmässan är inte yttrandefrihet, där har Bokmässan fel, det finns massor av förlag, tidningar och tidskrifter som inte har råd att vara på mässan, med mässans egen retorik så försöker mässan i så fall begränsa de verksamheternas yttrandefrihet. Men jag vet inte riktigt om det är värt att ta en debatt om yttrandefriheten vi inte kan vinna trots att vi har rätt, för några fällbord och tre utställarpass. I alla fall inte om det leder till att Nya Tider normaliserar sig, och det är förmodligen precis vad de vill.

Johannes Klenell

Igår släpptes siffror som visar att siten Politism går kraftigt back. Något som fått Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson att jubla. Men inte bara han utan även vänsterröster verkar på något plan uppskatta att den LO- och Schibstedt-finansierade siten går back.

Nog för att jag kanske inte heller tyckte att den där Politismtexten om djungeltrummanbloggaren som skrev om Way out West direkt var bang for the bucks för arbetarrörelsen. Men Per Gudmundsons med fleras göttande i att Politism inte går med vinst visar väl mest i viss mån att kritikerna kanske har rätt dålig koll på klickonomi. Gudmundson ger ett gäng exempel på texter folk inte vill läsa som "Zlatan är hipster" och frågar om LO är nöjda med hur pengarna investerats. Jag gissar att det är tvärtom så att det är betydligt fler som velat läsa om Zlatans hipsternivåer eller följt debatten om huruvida det är sexism att dela en humorbloggpost än det är som pallat läsa om fackliga åtgärder inom kommunal. Det är ju liksom det som är problemet. 

Jag läser kanske inte överdrivet mycket på Politism, men jag accepterar också ödet i att jag inte är 25 längre. Och trots att jag är vit, man och kanske mer medelålders än jag lurar mig själv att tro att jag är, så kan jag acceptera det faktum att jag kanske inte är målgruppen för precis allt. Jag tror genuint att Politism medverkat till ett ökat intresse för politik bland unga människor. Önskar jag att den politiska debatten bland unga människor handlat om avtalsrörelsen inom Kommunal eller TCO? Absolut. Men det är kanske inte jättekonstigt om 20-åringar tycker att de frågorna är lite för abstrakta för att vara första steget in i ett politiskt engagemang?

Däremot sätter synen och diskussionen om Politism fingret på något annat, högerns mästrande syn på vad vänstern "borde prata om". Innan valet 2014 skulle vänstern, enligt högern, prata mer om antirasism och jämställdhetsfrågor. Facket var rasistiskt för att kollektivavtalen stoppade polska gästarbetare och det var antifeministiskt att vara emot RUT eller vinster i välfärden för då var man emot kvinnligt företagande. Nu skriver högerns ledarskribenter texter som närmast hör hemma i Proletären om den fruktansvärda identitetspolitiken och hur vänstern borde prata om klasspolitik och ekonomi istället för hen-dagis eller intersektionalitet. Kanske något man får dras med om man tar in Miljöpartiet i regeringen. 

Men.

Låt oss säga att debatten vänder, att frågor om facket, fördelningspolitik, stad kontra landsbygd och kritik mot etablissemanget blir de "sexiga" frågorna i höst. Det här kan faktiskt hända. Tror ni då Per Gudmundson eller Adam Cwejman kommer applådera, eller tror ni de kommer hitta vägar till att förklara hur de där fackliga avtalen och fördelningspolitiken förtrycker kvinnor och rasifierade? Tittar vi på Storbritannien och USA där vi just sett två kraftigt etablissemangskritiska rörelser resa sig så har båda i viss mån kollapsat för att andra, i princip fientliga, intressegrupper fått diktera villkoren om "vad de borde prata om istället". Ett verktyg som använts av de som kritiserar både Sanders och Corbyn har ju varit att säga att de som engagerar sig i deras rörelser har fel "identitet", alltså att de är vita män av medelklassbakgrund istället för UKIP-röstande industriarbetare från Wales eller goda äldre kvinnor. Denna kritik kommer inte från primärt från vänster utan främst från liberala och konservativa krafter som inte bryr sig ett smack om de här väljargrupperna annat än när det passar dem. Och beskrivningen behöver i förlängningen inte ens stämma, det bara konstateras att det är så och därför avskrivs 200.000 nya medlemmar i Labour som ointressanta, inte som en folkrörelse.

Och vänstern faller i den fällan, precis varenda gång. 

Det är som att det finns en inbyggd mekanism i oss som gör att vi hellre lyssnar på högerns kritiker än på de delar av vänstern som vi upplever "gör fel". Jag tror det är i grunden direkt skadligt. Det kan vara värt att fundera lite på varför det alltid blir så, innan vi börjar gnida händerna av glädje över att Politism går med förlust.

Och om ni vill dra igång Politisms gravskål redan nu, fine, men tänk i alla fall lite på vem ni skålar med när ännu ett vänstermedie visar negativt ekonomiskt resultat. För risken finns att den ni skålar med inte vill att specifikt Politisms röst ska tystna utan att hela vänstern helt enkelt ska hålla käften.

Johannes Klenell

Ni vet det, vi vet det. Svensk film håller inte måttet. Ni tänker att det är den stolpiga dialogen, den låga budgeten, den usla castingen med bara Stockholmare trots att filmen utspelar sig i Bastuträsk. Eller kan det vara den dekadens som bara en av brodudesen från tre vänner utstrålar när han kastar hela filmstödet i knät på första bästa strippa i Cannes?  Vi vet vad det är. Det är avsaknaden av Star Wars - The Force Awakens.

Håll i hatten nu Baker Karim. Och följ med oss på en resa till världen där alla filmer är som de borde vara. Alltså Star Wars - The Force Awakens.

Star Wars - The Force Awakens är en svensk dramafilm från 2015 av Colin Nutley med Helena Bergström, Rikard Wolff, Sven Wollter i rollerna. Filmen fick två uppföljare, Star Wars – andra sommaren (2018) och Star Wars – tredje gången gillt (2020).

Star Killer Base är en herrgårdsbyggnad med tillhörande skog- och markegendom som ligger i en orimligt isolerad by på Endors måne. När dess ägare, den åldrade enstöringen Lor San Tekka (Oscarsson) dör utan att ha några kända arvingar räknar byns rikaste man Snoke (Wollter) med att kunna överta egendomen till ett mycket förmånligt pris. Men vid begravningen dyker plötsligt Lor San Takkas dittills okända barnbarn Rey (Helena Bergström) upp som ensam arvinge till Star Killer Base. Reys ankomst orsakar stort rabalder i den lilla byn, där alla känner varandra sedan länge och inte vill veta av några förändringar eller nymodigheter.

Den ende invånaren i byn som gladeligen tar emot de nyinflyttade med välkomnande värme och sympati är den gamle mannen Han Solo (Günther) som bor tillsammans med sin bror Chewbacka (Peterson). Intrigen tätnar då det uppdagas att Rey haft ytterligare anledning till att flytta till byn, nämligen att söka efter sin okände far som Rey anar rimligen bör finnas i byn.

I rollerna

Helena Bergström - Rey 
Rikard Wolff - Finn 
Sven Wollter - Snoke
Reine Brynolfsson - Kylo Ren 
Ernst Günther - Han Solo
Viveka Seldahl - Kapten Phasma

 

Star Wars - The Force Awakens är en svensk långfilm regisserad av Daniel Espinosa. Filmen är baserad på Jens Lapidus bästsäljande roman med samma namn och hade premiär 15 januari 2015.

Kylo "KR" Ren lever ett dubbelliv som stekare på de hetaste inneställena på Dagobah. När han förälskar sig i överklasstjejen Leia lockas han in en värld av organiserad brottslighet. Finn gör en osannolik rymning från fängelset och är på flykt från både polisen och Kanjuklubmaffian. Hans plan är att göra en sista kokainleverans och sedan lämna landet för gott. Han Solo är en brutal underboss inom the First Order och är i konflikt med huvudbossen Snoke. Han får i uppdrag att hitta Finn, men tvingas samtidigt ta hand om sin 8-åriga dotter, Rey.

I rollerna

Joel Kinnaman - Kylo "KR" Ren
Matias Varela - Finn
Dragomir Mrsic - Han Solo
Lisa Henni - Leia

Star Wars - The Force Awakens är ett svenskt drama från 2015 i regi av Richard Hobert som handlar om en resa i en försommarvarm galax långt borta och var den första filmen som spelades in i Richard Hoberts filmserie om De sju dödssynderna. Filmen hade Sverigepremiär den 17 december 2015. Handlingen i den andra filmen, Rogue One: A Star Wars Story, utspelar sig tidigare.

Leia åker till Dagobah med några väninnor. Där omkommer hon och fraktas hem i en burk i ett paket. Hon efterlämnar en sörjande make, smugglaren Han och en vuxen son, den något försupne och bedagade sithlorden Kylo Ren - senare Ben Solo, som han egentligen heter.

Han vill att Leias aska ska få vila under syrenbusken vid deras sommarställe Tatooine. Han häller över den i en stor urna, en bröllopsgåva, och bältar den i framsätet i sitt rymdskepp, efter att ha vägrat åka i sonens Star Destroyer. Kylo följer efter med Star Destroyern, där hans flickvän Rey precis har vaknat. (I slutet av The Force Awakens lyckades Rey fly från ön där hon utsatts för en rad otrevligheter.)

Första mötet mellan Han och Rey blir inte så bra. Efter att stannat vid utsikten Dantoine, så att Han och Leia kan lyssna på göken en sista gång, startar inte Årtusende falken. I försöken att få igång den havererar den efter att farit utför en brant slänt med bara Leia som passagerare. Urnan överlever kraschen och Han tvingas åka med Star Destroyern, som snart går sönder. De fyra (inklusive urnan) försöker åka med en Tie Fighter, men det är bara urnan som kommer med. Man spårar den till en nöjespark, men hittar den inte förrän den är på väg att auktioneras bort nästa dag. Till slut får man lift med en B-vinge till sommarstugan. Under resan har Rey och Han kommit närmare varandra, inte minst när hon låter honom förstå att hon är gravid, något som hon inte berättat för Kylo än. Ingen har förresten berättat för Rey att Leias aska ligger i urnan, för att skona henne.

Medan Han talar med grannen Mon Mothma plockar Rey lupiner. Hon häller ur askan i forsen för att fylla urnan med vatten. Kylo försöker hindra henne, men hans rop hörs inte över forsens brusande. Han och Mon Mothma kommer precis för att se askan flyta bort. Han rusar iväg, inte i vrede och förtvivlan, som de andra tror, utan för att hämta finkostymen och fyra glas att skåla i.

"Du ville ju alltid resa Leia, nu gör du din sista resa" säger han, medan askan virvlar bort i strömmen och urnan fylld med lupiner står som ett minnesmärke på en klippa i vattnet.

Denna film skapar en vänskap mellan två generationer. Hobert lyckas balansera på gränsen mellan tragedi och komedi, trots gott om bisarra händelser blir det aldrig fars eller melodramatiskt utan allvaret håller hela vägen.

Rollista:

Sven Lindberg - Han Solo
Göran Stangertz - Kylo Ren (Ben Solo)
Camilla Lundén - Rey
Helena Brodin - Leia Organa

Star Wars - The Force Awakens är en svensk film från 2015, regisserad av Maria Blom.

Rey, 30 år och singel i Coruscant, reser upp till föräldrarna i Tatooine när hennes far ska fylla 70 år. De har en överraskning till henne: de vill ge henne en ganska så värdefull hustomt nere vid sandfolket, underförstått att hon ska flytta "hem" igen. Hennes storasystrar Leia och Mon Mothma får ingenting. Det väcker en diskussion om vem som stannat, vem som tar hand om föräldrarna, vem som bara stack och vem som uppoffrat sig.

Utomhusscenerna är inspelade utanför Rättvik våren 2004. Inomhusscenerna är inspelade i studio i Trollhättan. Stycket har tidigare framförts som en teaterpjäs.

I rollerna

Sofia Helin - Rey 
Ann Petrén - Mon Mothma
Kajsa Ernst - Leia
Barbro Enberg - Maz Kanata
Joakim Lindblad - Han-Solo

 

Star Wars - The Force Awakens, svensk film från 2015.

Leia börjar få nog, Han bara jobbar och tittar på TV. Till slut måste Han välja: antingen åker de på semester tillsammans eller så åker hon ensam, och då kan hon inte lova att hon kommer tillbaka. Han väljer det första och bokar en fjällsemester på Hoth, de flesta som de känner verkar ha valt att åka till samma ställe samtidigt.

Många av rollfigurerna är hämtade från TV-serien Tre kronor.

Filmen är inspelad i studio i Filmstaden, utomhusscenerna (de flesta) i Katrinabacken, Klövsjö, och är tillåten från 7 år. Den hade premiär den 15 augusti 2015 och har även visats på TV4.

I rollerna:

Bertram Heribertson - Han Solo
Ing-Marie Carlsson - Leia Organa
Sanna Ekman - Kapten Phasma
Mercedesz Dinnyes - Mon Mothma
Sanna Bråding - Rey

 
Genast lite bättre va? Som ni ser krävs bara att vi med ett enkelt handgrepp finjusterar filminstitutets statuter för filmstödet så kommer vi se biosuccé på biosuccé. Svensk films framtid börjar här.
 
Ingen kan göra allt - men alla kan göra Star Wars - The Force Awakens.



Illustration: Kim W Andersson

Snart är det dags för Stockholms Internationella Seriefestival 2016! Kalaset startar fredag den 6 maj, och kör sedan hårt hela helgen. Festivalen äger rum på Kulturhuset och allt är gratis! Här har vi praktiskt nog samlat allt Galago har på gång:

FÖRSÄLJNING!
Vår monter har nummer S4 och är belägen i Studion, på Kulturhusets gatuplan. Här säljer vi nästan alla böcker, affischer och blaskor vi har i lager till otroliga priser, samt frestar med ett otroligt förmånligt prenumerationserbjudande. Men allra stoltast är vi förstås över våra splitternya böcker:

Palimpsest av Lisa Wool-Rim Sjöblom!

Trygga lilla Sverige av Steve Nyberg!

Patience av Daniel Clowes!

Dem kan ni förstås ”plocka upp” på festivalen, och passa på att få signerade av Lisa eller Steve. Just det, nästa punkt på programmet gäller just…

SIGNERINGAR!

Lördag

12:30-13:30 Hilda-Maria Sandgren och Joanna Hellgren

13:30-14:30 Sara Granér och Hanna Gustavsson

14:30-15:30 Lisa Wool-Rim Sjöblom och Steve Nyberg

15:30-16:30 David Liljemark och Kalle Mattsson

Söndag
13:00-14:00 Sara Granér och Hanna Gustavsson

14:00-15:00 Lisa Wool-Rim Sjöblom och Steve Nyberg

Inte nog med det, vi har ju även punkten som heter:

SCENSAMTAL!

Lördag

11:45: Hilda-Maria Sandgren och Johannes Klenell samtalar om hennes Urhundenbelönade bok Det som händer i skogen.

12:30: Jordens undergång med Sara Granér! Sara Granér och författaren Jesper Weithz samtalar om Jordens undergång utifrån hennes skämtteckningar.

13:45: Steve Nyberg, aktuell med sin debut Trygga lilla Sverige, samtalar med Thomas Olsson under rubriken "Brevbomber och isberg – historiska skildringar".

16:00: Palimpsest. Lisa Wool-Rim Sjöblom samtalar om adoptionsindustrin med författaren och krönikören Patrik Lundberg utifrån helfärska självbiografiska serieromanen Palimpsest.

Allt om Seriefestivalen finns här: http://www.kulturhusetstadsteatern.se/Litteratur/Evenemang/2016/Stockholms-internationella-seriefestival-2016/

Givetvis blir det också tid för…

FEST!
Galago, Kartago och Lystring bjuder in till fest fredag den 6 maj kl 17-22 i Folkoperans foajé, Hornsgatan 72 i Stockholm.

Vi har release för följande tecknare som släppt nya böcker i vår:

Steve Nyberg, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Ester Eriksson, Frida Ulvegren & Johan Jergner-Ekervik, Max Andersson samt ett sprillans nytt nummer av Det grymma svärdet.

Signeringar, musik, intervjuer, filmvisning och cava!

Program:
Kl 19 – Filmvisning

Mika Wiborgh och Tommy Forsberg - Frätande illavarsel

Magdalena Nordin - musikvideo, Steso Songs (The thoughts)

Kl 20 – Scenintervjuer med Hanneriina Moisseinen, Ester Eriksson, Frida Ulvegren & Johan Jergner-Ekervik, Steve Nyberg, Lisa Wool-Rim Sjöblom och Max Andersson

Kl 21 – Musik

Trubaduren Jag ÄR Dylan spelar låtar av bland andra Kjell Höglund och Gyllene tider.

Mer festinfo finns här: https://www.facebook.com/events/559112527607042/

Slutligen vill vi även bjuda in till…

UTSTÄLLNING!
Konstnären Anders Åberg, känd bland annat för den konstnärliga utsmyckningen av Solna centrums tunnelbanestation och Arlandas inrikeshall samt sitt livsverk Mannamine i Nordingrå, ställer ut i Stockholm för första gången sedan 1994. Utställningen, med träskulpturer och teckningar om vår tid, görs tillsammans med serietecknaren och Galagoredaktören Mats Jonsson, som ställer ut sitt verk ”Sågade trävaror” (och en del alldeles nytt material).

De två konstnärerna – en stockholmare bosatt i Ångermanland och en ångermanlänning bosatt i Stockholm – skildrar och gestaltar i utställningen en av vår tids stora frågor: motsättningen mellan stad och landsbygd.

Utställningen pågår 7 maj – 5 juni och äger rum i Åbergs ateljé på kajen vid Saltsjökvarn, 300 meter öster om Danvikstullsbron. (Alldeles bredvid Elite hotell.) Ta buss 53 till hållplats Saltsjöqvarn.

VERNISSAGE
7 maj kl 12-18. Invigningstal av förre kulturministern Bengt Göransson. Konstnärerna närvarar.

KVÄLLSVISNING/EFTERFEST tar vid direkt vid vernissagens slut och pågår till kl 21. Mats Jonsson håller låda och bjuder på öl!

Öppettider för resten av utställningsperioden meddelas senare. Mer info finns på www.abergsatelje.wordpress.com

VARMT VÄLKOMNA PÅ ALLT!!!


Bara idag får du tre premier när du tecknar autogiro på Galago, det kostar 25 kr/mån och du får en kalender varje år så länge du är prenumerant. Vi har samlat den bästa, göttigaste feministiska litteraturen vi har som du kan välja bland! En prenumeration på Galago är något av det finaste en människa kan unna sig själv eller någon i sin omvärld. 

Premier du kan välja på: 

Välj två premier i listan och skriv den tredje premien i meddelandefältet. Premien får du hemskickad till dig efter att fakturan är betald, eller efter att vi har sett att godkännandet av autogiro har gått igenom. Som autogirokund dras 25 kr den 28:e varje månad, 24 mån bindningstid, därefter en månads uppsägningstid. 

För frågor kring prenumerationsärenden maila Nätverkstan: galago@natverkstan.net eller ring: 031-743 99 05

Det är viktigt att du fyller i den här länken för att lämna ditt autogiromedgivande.

Galago är dels ett av Sveriges ledande förlag för alternativa serier, dels namnet på en tidskrift som ges ut fyra gånger per år och innehåller serier från hela världen, satiriska texter och serier, noveller samt diverse infall. Galago görs av redaktörerna Johannes Klenell (våren) och Mats Jonsson (hösten). Ansvarig utgivare är Mats Jonsson.



Ny serie av Mats Jonsson, speciellt för Galagos hemsida. Klicka på serien för att se den i läsbar storlek!

Sidor